Informationskrigföring är på intet sätt ett nytt fenomen i historien utan har förekommit så länge människan funnits till. Manipulation, vilseledning, avlyssning, döljning, störning och förstörande av information är delar av det mänskliga beteendet. Alltid har information på olika sätt använts i militära, socioekonomiska och politiska sammanhang för att påverka såväl motståndare som egna styrkor och den egna befolkningen.

Men informationskrigföringen har förstås även utvecklats i takt med datorer, internet och mobil kommunikation. Samtliga stormakter tillskriver denna form av krigföring en alltmer framträdande och i vissa fall avgörande roll i dagens och framtidens konflikter. Varje större militär och politisk konflikt innehåller numera olika former av sådana cyberkomponenter.

En av de första att påvisa paradigmskiftet mot digital krigföring var den sovjetiske generalstabschefen marskalk Nikolai Ogarkov. I början av 80-talet lanserade han termen ”militärteknisk revolution” (MTR) för att beskriva den fundamentala förändringen från massarméer till teknologidrivna operationer. Avgörande faktorer för att besegra fienden var enligt Ogarkov inte längre mängden stridsvagnar och flygplan, utan deras högteknologiska grad; kvalitet besegrar kvantitet. Under 1900-talet hade två fenomen enligt Ogarkov i grunden förändrat krigföringen: introduktionen av flyg, motorfordon och kemiska vapen under första världskriget respektive kärnvapen, datorer och robotar under och strax efter andra världskriget.

Möjligheten att kombinera olika vapensystem såsom precisionsvapen, datorer och sensorer skapade nya förutsättningar, men Sovjetunionen halkade efter. Generalstaben hade fått problem med att effektivt samordna olika delar och enheter. På brigadnivå skapades ett integrerat underrättelse- och bekämpningssystem för luftvärn. Men det sovjetiska systemet som helhet stod under stark press, och resurserna var begränsade. Ett nationellt sammanbrott var på väg. Genomslaget för de nya tankarna uteblev.

Däremot anammades idéerna av Pentagon i slutet av 80-talet. Då myntades begreppet Revolution in Military Affairs (RMA), som syftar på radikala händelser som rubbar den gängse synen på krigföring och därmed övergripande strategier. Det kan vara en introduktion av ett nytt vapen, en ny teknologi eller nya sätt att kombinera och samordna olika system.

Sådana radikala skiften brukar historiskt sett inträffa med 30–40 års mellanrum, ofta i samband med ett krig. Det är i regel först då man inser att de gamla metoderna inte längre fungerar. Framför allt är det den förlorande sidan som drar slutsatsen att man måste omforma sina strategier och militära doktriner såväl som sina organisatoriska strukturer. Ett exempel är den tyska Blitzkrieg-taktiken, som utvecklades strax före andra världskriget. Erfarenhet från västfrontens statiska struktur med skyttegravar och masslakt under första världskriget fick tyskarna att samordna slagstyrka med rörlighet genom att kombinera störtbombare med pansardivisioner.
Trots sitt militärekonomiska övertag misslyckades USA under Vietnamkriget med att betvinga en betydligt mindre utvecklad och svagare nation (som i och för sig fick hjälp av USA:s huvudmotståndare, Kina och Sovjetunionen). Närmare 60000 amerikanska soldater och mer än två miljoner vietnameser omkom under det drygt tio år långa kriget. I efterdyningarna kom både allmänheten och militären i USA att ifrågasätta den egna krigföringen. Några år senare, 1979, spädde det misslyckade försöket att frita amerikanska medborgare vid ambassaden i Teheran på kritiken. Nu gällde det således att bygga nya strategier och doktriner – och då satsade man på avancerad teknologi.

Exempel på krigsteknologi som utvecklades från 70-talet och framåt är laserstyrda bomber, smygförmåga, obemannade flygande farkoster och satellitnavigeringssystemet GPS för både positionering och tidsangivelse. Informationsteknologi med superdatorer och smarta sensorer var andra nyckelteknologier, liksom Arpanet, som med tiden utvecklats till dagens internet.

1983 lanserade Reaganadministrationen Strategic Defensive Initiative (SDI), allmänt kallat ”Stjärnornas krig”. Syftet var att demonstrera teknologisk överlägsenhet. I propagandafilmer visades laservapen som förstör sovjetiska satelliter och inkommande kärnvapenmissiler.

I Sovjet försökte president Michail Gorbatjov reformera samhället och ekonomin genom glasnost och perestrojka. Afghansk-sovjetiska kriget, som inleddes med den ryska inmarschen mot Kabul julhelgen 1979, dränerade tillsammans med en ineffektiv produktionsapparat, byråkrati och korruption landets resurser. Regimen hade svårt att hålla jämn takt med väst såväl teknologiskt som ekonomiskt. Trots försöken att skapa ett friare ekonomiskt klimat i Sovjetunionen och övriga öststatsländer föll systemet gradvis sönder. Berlinmuren föll 1989, och Warszawapakten upplöstes 1991.

I efterhand har det framkommit att ”Stjärnornas krig” till vissa delar kan betraktas som en vilseledande operation. Syftet var att få Sovjetunionen att ”rusta sig till döds” i sina ansträngningar att hålla jämna steg med USA. Detta, tillsammans med den amerikanska hjälpen till afghanska motståndsmän, hade avgörande betydelse för hur snabbt sammanbrottet kom.

Kuwaitkriget 1990–91 uppvisade en radikal förändring av militär strategi. Med utgångspunkt i teorier om ledningskrigföring angrep den USA-dominerade koalitionsstyrkan irakiska strategiska knutpunkter som staber, radarstationer och nätverk. Viktiga och avgörande delar av Iraks infrastruktur slogs ut.

Ledningskrigföring var på intet sätt en ny idé utan var inspirerade av militärteoretikern Carl von Clausewitz teorier från 1800-talet om att både fienden och den egna sidan baseras på ett antal tyngdpunkter. Om dessa slås ut – kinetiskt genom bombning eller elektroniskt genom störning av radio- och radarsystem respektive datorer och nätverk – påverkas avgörande funktioner för hela systemet, som utan kommunikationsmöjligheter kollapsar.
Eftersom det irakiska militära systemet var toppstyrt blev effekterna av bombningarna avsevärda. När den irakiska orderkedjan från övergripande nivå till förbandsnivå bröts, föll systemet snabbt samman. Mindre än 100 timmar efter att de första allierade stridsvagnarna gått över gränsen till Kuwait avslutades den militära delen av kriget.

Eftersom den irakiska vapenarsenalen till huvuddelen var sovjetiskbyggd, kom Iraks underlägsenhet som en chock för den ryska militären. Saddam Husseins armé var modern och en av regionens största. Att viktiga och avgörande funktioner på mycket kort tid kunde slås ut genom ledningskrigföring blev en väckarklocka inte bara för Ryssland utan även för Kina. Doktriner baserade på kalla krigets struktur hade blivit föråldrade. Massarméernas tid var definitivt över och ett nytänkande var nödvändigt. Nikolai Ogarkovs idé om militärteknologisk revolution lyftes fram, och ryska analytiker antydde att ett nytt paradigm, baserat på information och nätverk, var under uppsegling. Att nå informationsövertag över motståndaren, i kombination att förhindra fienden tillgång till korrekt information, kom att betraktas som avgörande faktorer.

Som en effekt av den snabba informationsteknologiska utvecklingen och erfarenheterna från Kuwaitkriget antog USA ett nytt militärt koncept benämnt ”nätverkscentrerad krigföring”. År 1996 publicerade amiral William Owens en rapport som beskrev några av grunddragen i konceptet, som bygger på att militära strukturer ses som ett stort nätverk bestående av staber och ledningscentraler, förband, sensorer och vapensystem, länkade till varandra fysiskt och logiskt. Det amerikanska försvaret skapade ett globalt nät av sammankopplade nätverk av datorer och sensorer, ett så kallat Global Information Grid (GIG), som ska kunna utnyttjas som en resurs för koordinering och kraftsamling. En viktig komponent i detta är strävan efter informationsövertag.

Målet är att den strategiska nivån, det vill säga generalstaber och militära högkvarter, via nätverket ska få en överblick över konfliktens olika skeenden och kunna styra och agera direkt på operativ och taktisk nivå. Via nätverkslogiken ska det som Clausewitz benämnde ”krigsdimma” övervinnas.

Teorierna kring nätverkscentrerad krigföring har blivit en av hörnstenarna i omformningen av den amerikanska försvarsmakten, och många andra länder har också tagit till sig teorierna. I Sverige låg liknande tankegångar till grund för försvarsmaktens satsningar på ”Nätverksbaserat försvar” (NBF) under början och mitten av 2000-talet.

Allteftersom nätverksidéerna slår igenom och realiseras i enlighet med Global Information Grid, växer också kritiken mot delar av konceptet. Det gäller framför allt riskerna med informationskrigföring sällan berörs, som behovet av att skapa robusta nätverk, hur bandbredd ska distribueras till de enheter som ingår i nätverken, risken för cyberspionage samt hur man hanterar hemlig information i nätverk som många personer har tillgång till.

Under hela 2000-talet har antalet cyberattacker mot amerikansk kritisk informationsinfrastruktur accelererat, och de utgör i dag ett av de allvarligaste strategiska hoten mot nationen. Den teknologiska överlägsenheten byggd på nätverkscentrerad logik har även en baksida och akilleshäl: det stora beroendet av fungerande it-infrastruktur.

Nätverkstanken – att mindre nätverk knyts samman i allt större enheter – har tillsammans med beroendet av fungerande GPS-teknik och allt kraftfullare datorer och processorer medfört att USA blivit sårbart för fientliga informationsattacker, speciellt i form av cyberkrig och spionage över internet. USA pekar ut Kina som det allvarligaste hotet på cyberarenan vid sidan av Ryssland.

För att skydda sin suveränitet inom den digitala sfären inrättades 2010 United States Cyber Command direkt underställd den högsta militära strategiska nivån. I maj 2011 lanserades en ny amerikansk doktrin, enligt vilken landet förbehåller sig rätten att slå tillbaka större cyberangrepp mot samhällsviktig infrastruktur. Vidare har USA uppmanat Nato att försöka förebygga cyberangrepp.

En ny era av krigföring är i vardande. Samtliga stormakter rustar för konflikter på nätet. Eftersom effekterna av storskaliga infologiska attacker mot militära och samhällskritiska strukturer är mycket allvarliga, inrättade FN:s nedrustningsorganisation Unidir 2010 en gruppering bestående av ett antal tongivande stater. För att hindra eskalering av konflikter på nätet försöker man formalisera uppförandekoder mellan stormakterna på liknande sätt som skett inom nedrustningsförhandlingarna kring kärnvapen.

I takt med att cyberkrigföring blir en realitet som varje modern stat måste förhålla sig till utvecklar även Sverige ett it-försvarsförband till skydd av militära nätverk och system. I linje med andra europeiska länder togs 2012 underlag fram till statsförvaltningen för skapandet av en nationell svensk cyberstrategi.

Sammantaget kan sägas att Clausewitz krigsdimma är mer aktuell än någonsin – speciellt i cyberrymden.

Källa: http://www.svd.se/kultur/understrecket/morgondagens-krig-utspelar-sig-i-cyberrymden_7944446.svd