clueless-excuse

Ett utbrett och slående exempel på inkonsekventa eller motsatta åsikter hos människor är att efter århundraden av missbruk från maktens sida, så är många människor nu rationellt övertygade om att deras regering (tillsammans med personer i och utanför regeringen) upprepade gånger har ljugit för dem. De vet baserat på logiskt konsekventa grunder att deras regering kommer att skada dem, och även gå så långt som till att tysta folk genom att förstöra dem professionellt eller genom att försätta dem i vanrykte. Eller till och med vid behov döda dem om de presenterar för mycket av ett hot mot makten. Många tror nu att deras regering upprepade gånger bedragit dem, fabricerat ”bevis” för att driva landet i olika opinionsbildningsmässiga riktningar för att gynna enskilda vinstmaximerande intressen.

De inser att regeringen manipulerar statistik om ekonomin, vilket bland annat gör det möjligt för företag att ”frisera sin bokföring” för att visa (bättre) vinster genom ”direktiv för landets bästa”. Att de nu öppet och i hemlighet manipulerar inhemska och utländska aktier, valutor, råvaror och ädelmetaller marknader för att främja sina enskilda mål(Telia, Nuon). Och att de alltså återkommande gör detta i skydd bakom argument av det allmännas bästa, vilket numera säger i praktiken att ju mer de lägger sig, desto mer måste fortsätta att lägga sig…..och desto sämre blir det för det allmänna … och givetvis bättre för det allt mindre fåtal som blir allt rikare, de som styr och kontrollerar systemet.

Regeringen – den politiska adeln – ljuger om tillståndet i miljön, nationella hälsofrågor, spionerar på sina egna medborgare, bistår länder som bedriver tortyr med överlämnande, säljer vapen till diktaturer, ja, listan är oändlig. Fler och fler människor börjar förstå att regeringen kommer att alltmer beröva de många för att gynna de få och därför kommer att skada eller döda dem på ett eller annat sätt.

Folk bara litar inte på regeringen – den politiska adeln – längre, men de är rädda för regeringen och av goda skäl. De har kommit att inse att regeringen är dödlig för dem i detta system, en i sig rätt anmärkningsvärd intellektuell entré med tanke på att det är en sådan enorm avvikelse från den allmänna myten, som de har blivit indoktrinerade med sedan grundskolan. Detta är en mycket allvarsam insikt och som man kanske kan tänka sig skulle ha helt skakat om dem och väckt dem.

Men i många fall kommer människor bara erkänna känslomässigt svåra insikter som bestäms av ett avvisande av andra insikter som de anser ännu mycket värre att ta till sig. Denna interna förhandling genomförs i ett bakre rum i en förhandlingssession med sig själva, ofta med liten eller ingen medvetenhet för att styra hästen till annat än att undvika en primal rädsla som driver en lust att dölja eller komma undan. Att ta den lätta utvägen, sade farmor. Men i slutändan, var skall vi gå när vi lever i, och är beroende av, det som vi är rädda för?

Troligtvis inte sällan som en form av känslomässig självförsvar, är många av dessa samma människor därför också så desperata i sin vilja att tro på att deras regering och politiska adel (tillsammans med personer i och utanför regeringen) aldrig skulle frivilligt ignorera, uppmuntra, stödja, främja eller utföra (false flag) attacker mot sina egna medborgare i syfte att nå ytterligare olika mål, antingen privata och / eller statliga.

Med andra ord, väljer människor att tro på att det finns moraliska, juridiska och fysiska gränser som människor i regeringen, liksom deras politiska allierade och (företags) möjliggörare, bara inte kommer att passera. Många människor vill tro att maktens sociopater som själva regisserar showen, verkligen kommer att respektera vissa utvalda moraliska och juridiska linjer dragna i sanden av ”samhället” och sedan vidare kommer att styras av dessa linjer, istället för att ändra på gränserna till att passa den egna viljan. Människor vill tro att det kraftfulla befolkningsmässiga medbestämmandet i regeringen kanske visserligen kan och kommer att döda några, för det allmännas goda givetvis, men inte mer än ett par, att maktens sociopater visserligen kommer att försvara sitt grepp om makten, men bara upp till en viss punkt.

Dessa människor erkänner att regeringen kan ha passerat dessa tankemässiga gränser i andra länder i det förflutna och möjligen kan fortfarande passera dem även i dag. Och att de rentav kan ha passerat dessa gränser här i Sverige någonstans djupt i det avlägsna förflutna. Men avlägsenhet mäts ju vanligen som någonting längre bort i tid än vad människor själva har varit vid liv, vilket då gör dessa överträdelser känslomässigt säkrare.

Tänk igen, att uppfattningen av personlig risk eller säkerhet är en funktion av närhet till fara. Så ju längre bort i tid eller rum som människor kan låtsas att regeringen har brutit mot ”reglerna”, desto lägre personlig risk upplever de för att regeringen skulle återigen bryta mot ”reglerna”. Så varför glömmer det svenska folket så fort…. för att skydda sig själva från sitt eget ifrågasättande – aka förnekelse.

Detta tillåter oss att tro att vår nuvarande reglerande administration är den mjukare och snällare sociopatiska versionen av då och verkligen inte tänker låsa in sina medborgare på Vipeholm för att smälta ner tänderna i tandexperiment. Eller för all del tvångssterilisera 63 000 människor till.

Eller kanske de finner tröst i att vara längre från det faktum att de sov vid ratten, genom att ignorera det uppenbara eller oundvikliga när det inträffade och de själva därmed var potentiellt ansvariga, även om det var moraliskt. När det är en populär offentlig sport att hävda att vi inte röstade för si eller så när skiten träffar fläkten så…

Människor i förnekelse är mycket angelägna om att undvika personligt ansvar som kan leda dem tillbaka till betraktelsen av sin egen förnekelse.

Även efter att ha erkänt allt ovan för sig själva, kommer människor fortfarande insistera på att regeringen aldrig skulle engagera sig i denna typ av beteende i dag och inte heller ha gjort så under den senaste tiden, vilket innebär inom deras eget vuxna liv. Det skulle vara för nära och hotande för deras komfort på ett eller annat sätt och på allvar underhålla den idé som skulle överbelasta och krascha deras kognitiva process och deras känsla av personlig säkerhet. Alltså anledningen till att vi läser ”Jag kan inte tro” och ”Du kommer aldrig att övertyga mig” uttalanden som egentligen förklarar en kognitiv dissonant återvändsgränd och emotionell säkerhetstörst, är att vi alla i varierande utsträckning önskar behålla våra komfortzoner.

Dessa allmänna komfortzoner – ”tro” – är nu alldeles inkonsekventa, logiskt misstänka och dessutom påfallande mycket smalare med tiden…, som alltså nu förändrar informationsrörlighetsklimatet. Och det är inte konstigt alls, med tanke på de flesta av oss fortfarande vill tro att vi lever i Folkhemmet i våra historieböcker och den allmän myten, och inte i en sydamerikansk bananrepublik med illegal vapenexport och världens mest insolventa banksystem. Perception är individens sanning om verklighet, vilket kontrollerar vad någon tror och vad någon uppfattar.

Referens: http://carlnorberg.wordpress.com/2014/05/02/utan-spaning-ingen-aning/