Håkan Lindgren: Transhumanismen är en runkfantasi

soul

(Publicerad i GP 6 jan. 2013; inte tillgänglig på nätet, därför har jag lagt upp texten här.)

Transhumanism är föreställningen att bioteknik och informationsteknologi ska smälta samman och förbättra människans kropp. Mer intelligens. Cancerätande nanorobotar i blodkärlen. Ökad livslängd, kanske evigt liv. Helt enkelt allt vi kan önska oss – efter att vi förlorat förmågan att önska något annat än det som den teknokommersiella utvecklingen påstår sig kunna ge oss. Kommer vi fortfarande att vara mänskliga om vi gör allt detta med oss själva.

Transhumanisten svarar: ”Nej! Och ju förr desto bättre! Vi ska utvecklas bortom det mänskliga.”

Transhumanism och posthumanism handlar om att vi på förhand ska lära oss att acceptera en hypotetisk teknologi vars huvudsakliga funktion är att utgöra ett retroaktivt tvång. En teknik som är till för att vi efteråt ska kunna säga: ”Nu är den här tekniken ett faktum vare sig vi gillar den eller inte. Vi har gjort oss beroende av den, så det är bara att anpassa sig.” Det är den bittra lilla triumf som transhumanismen har att erbjuda, och dess företrädare har redan tagit ut den i förväg. Vi ska investera så mycket tid och så mycket olyckliga fantasier i den här biotekniska föreställningen om framtiden att vi inte har några alternativ kvar – så att vi blir tvungna att förverkliga den. Vi är inte där än, men vi ska uppfostras att känna att det är för sent att sätta kurs mot några andra framtider.

I fjol ägnade den läckra, norska kulturtidskriftenVagant ett temablock åt transhumanismen(nr 1/2012). Tyvärr var transhumanistnumret tunnare än det såg ut. Jag hade velat se skribenter som refererade mindre och tänkte mer. Det hade räckt med en enda Platon för att sticka hål på den transhumanistiska bubblan. Någon som ställde den givna motfrågan: ”Ni säger att ni vill göra människan bättre. Vad menar ni med ’bättre’?

Bättre för vilket syfte?” Efter ett par sådana frågor, som skalar av lager på lager av ogenomtänkta föreställningar, kommer transhumanisternas ”bättre” att visa sig vara fullständigt ihåligt. Vill du göra en transhumanist förtvivlad ska du, efter varje framtida förbättring han räknar upp, svara med sokratisk motfråga.

”Vi kommer att kunna leva i 150 år – minst!” ”Ja, men varför är det viktigt?” Snart skulle ni båda upptäcka att transhumanismen inte har något annat än acceleration att erbjuda. En acceleration som snabbt blir ett desperat självändamål – för att överrösta den hotande insikten att accelerationen aldrig når fram till något måste tempot skruvas upp fortare och fortare.

Bakom visionerna om den hyperavancerade teknologin ligger en handfull simpla värderingar. Det syns inte minst hos Ray Kurzweil, en av de framtidsvisionärer som gått längst i den här riktningen (läs mer på kurzweilai.net). Han hoppas på något som kallas ”the singularity” – en teknologisk big bang som väntas inträffa när den accelererande artificiella intelligensen tar ett språng bortom allt en människa kan föreställa sig. En spännande tanke, men vad menar han med intelligens? Den som läser hans bok The singularity is near (2005) kommer att märka att hans föreställning om intelligens mest av allt påminner om en sjuårig bilpojkes föreställning om hästkrafter: en miljard hästkrafter måste vara bättre än 250. Allt Kurzweil önskar sig är mer – därför tänker han smått.

Folk som säljer den här sortens framtidsvisioner är påfallande förtjusta i biologiska metaforer. Transhumanism, artificiell intelligens och ”the singularity” beskrivs som en fortsättning på livets explosion från encelliga organismer till människan. De biologiska metaforerna får deras framtidsvision att verka naturlig och ofrånkomlig. Underförstått: tackar man nej till deras framtid är man lika dum som om en bakterie för tre miljarder år sedan hade tackat nej till evolutionen. Underförstått är också att evolutionen på något sätt skulle ha stannat av efter att ha lett fram till oss – för att den ska komma vidare till nästa nivå behöver den en rejäl teknologisk spark i baken. Tror man det har man missförstått evolutionen.

”Posthumanism är existentialism” lyder en av rubrikerna i Vagant. Jämfört med de framtider vi skulle kunna föreställa oss är posthumanismen en runkfantasi. Eller för att säga det med något fler ord: transhumanismen är en fantasi om makt. I lika hög grad är den en fantasi om vår totala underkastelse under tekniken. Där ligger den dubbla lockelse som gör den så tilltalande – för människan lockas lika starkt av underkastelse som av makt. Vi vill så gärna tro att ”Utvecklingen” är en makt vi är tvungna att underkasta oss, på samma sätt som en stenåldersbonde var slav under vädret, men det finns ingen annan utveckling än den vi själva gör. Det som kallas utveckling är en väv av mänskliga beslut – ekonomiska, filosofiska, vardagliga och vetenskapliga. Därför är utvecklingen vårt ansvar. De egenskaper vi borde öva upp inför framtiden är inte underkastelse och acceptans utan omdöme och ansvarskänsla.

Den teknologiska utopi som transhumanisterna drömmer om förutsätter vilja. Jag vill ha något som teknologin lovar ge mig, en ny kropp till exempel, och antas bli lycklig om jag får det, men om deras teknologi blir verklig kommer den att omintetgöra viljan. Vår vilja och våra begär är bara meningsfulla eller tänkbara under våra nuvarande villkor – det vill säga så länge vi inte har total makt.

Jag kommer ihåg en sovjetisk tecknad film som gick på TV när jag var liten. Barnen i filmen upptäckte att det fanns en halvhemlig affär, full av tekniskt förbättrade prylar som bara kunde existera i fantasin. Pojken som inte kunde spela fotboll smög dit, köpte en förbättrad, självspelande boll för en krona, och sedan gjorde han alltid flest mål, utan att behöva träna. Filmen slutade förstås med en moralisk pekpinne om att det han gjorde var fusk och fusk är fult, men för ett barn var det en oemotståndlig affär. Inte minst för ett misslyckat barn. Våra visioner om internet och framtida teknik verkar inte ha avlägsnat sig särskilt långt från den där affären. Den största skillnaden är att vi inte längre fantiserar om att allt vi önskar oss ska kosta en krona – det ska vara gratis.

Den teknologiska makt som transhumanisterna önskar sig kommer att ha samma effekt på vårt liv som den där radiostyrda bollen hade på spelet fotboll – den kommer att förinta all mening. Det kan man naturligtvis se fram emot. Att vilja vara något annat än människa – något mycket större eller mycket mindre – är en urgammal önskan.

Men om man tycker att den meningsförintande framtid som tekniken är på väg mot skulle vara en katastrof kan man inte stoppa någon från att utveckla den sortens teknologi genom att förbjuda den. Människan har aldrig låtit sig hindras av sina egna förbud. Man ställs inför en svårare uppgift: man måste få människor att tappa intresset för transhumanismen.

Hur ska det gå till? Vill vi hitta något som lockar oss mer än transhumanismen måste vi släppa tanken att utvecklingen är ett smalt streck längs vilket vi bara kan röra oss i två riktningar, framåt eller bakåt.

Från den punkt där vi befinner oss nu strålar ett oöverskådligt antal möjliga framtider ut i kompassrosens alla riktningar. ”Framåt” är inte en riktning, framåt är 360 grader. Föreställningarna om transhumanism och artificiell intelligens vill framstå som den enda vägen framåt – vilka framtider som väntar i de andra 359 riktningarna har vi inte ens börjat föreställa oss.

_____________________

Tillägg

Jag har använt begreppet ”posthumanism” slarvigt – det är inte ungefär samma sak som transhumanism, men begreppen är oklart avgränsade och används på olika sätt av olika aktörer. Transhumanism sägs vara en (teknikfixerad) form av posthumanism, och transhumanisterna kan själva använda termen ”posthuman” för att beskriva det nästa steg i människans utveckling som de hoppas uppnå. Men det finns också en rörelse som kallar sig posthumanistisk och som är kritisk mot transhumanismens antropocentriska perspektiv – i deras framtidsvision tillmäts djur och framtida artificiellt intelligenta maskiner samma värde som människan.

Kirsti Scott gör ett försök att reda ut begreppen i artikeln Transhumanism vs /and posthumanism.

Referens: http://www.hakanlindgren.se/blogg/2013/01/transhumanismen-ar-en-runkfantasi/

Relaterat

Ericsson och Karolinska bildar hjärntrust och hjärnelektronik: http://www.bionicgate.com/ericsson-och-karolinska-bildar-hjarntrust-om-hjarnelektronik/

Advertisements

~ by mindcontrolinsweden on March 18, 2014.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: