Konferens om hur universitet och högskolor ska stärka skendemokratin genom den sociala ingenjörskonsten

computer...

Att stärka demokratin en uppgift för universitet och högskolor

Sveriges Universitets & Högskoleförbund och Stockholms universitet

1 november 2000 i Stockholm

SVERIGES UNIVERSITETS December 2000

& HÖGSKOLEFÖRBUND

Förord

Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har sedan 1996 årligen anordnat större konferenser på teman, som är viktiga i den högskolepolitiska debatten och som är angelägna för universitetens och högskolornas utveckling. För konferensen den 1 november 2000 valde SUHF temat Att stärka demokratin – en uppgift för universitet och högskolor. Medarrangör och värd var Stockholms universitet.

Valet av tema skall ses mot bakgrunden av att skyddet av demokratin blivit en alltmer aktuell fråga. I denna fråga finns också ett starkt engagemang hos universitet och högskolor.

Den allmänpolitiska vikten av diskussionen underströks av att vice statsministern, statsrådet Lena Hjelm-Wallén, talade vid konferensen.

I konferensen deltog ca 100 personer från universitet och högskolor, mestadels från ledningarna och styrelserna, och från en del andra samhällsinstitutioner.

Programmet innehöll, förutom vice statsministerns anförande, ett inledningsanförande över konferensens tema av undertecknad ordförande, en forskningsöversikt av rektor Janerik Gidlund, en diskussion mellan rektorerna Hasse Odenö och Christina Ullenius på temat Hur hanterar vi studenter och lärare med ytterlighetsåsikter? Två forskare redovisade forskningsprojekt om hur man fostrar till demokrati. I en slutdiskussion deltog ett antal rektorer liksom universitetskanslern och SFS´s ordförande.

Anförandena och diskussionerna präglades genomgående av ett stort engagemang parad med oro för dagens situation. De gav dessbättre vid handen, att universitet och högskolor inte står handfallna inför problemen. Viljan hos företrädarna för universitet och högskolor att slå vakt om demokratin i sin praktik och i samhället i stort är mycket stark.

SUHF har i denna rapport ställt samman alla anförandena och gjort korta egna referat av diskussionerna. Vi hoppas därmed att konferensens överväganden och budskap skall kunna komma flera till godo.

Rapporten finns utlagd på SUHF:s hemsida http://www.suhf.se

Orginallänk: https://docs.google.com/file/d/0Bx2Ql1-S78wdcHhwVHh2VE1fakU/edit?pli=1

Se också: https://mindcontrolinsweden.wordpress.com/2013/08/27/academic-rights-watch/

Gustaf Lindencrona

Ordförande Lars Ekholm

Generalsekreterare

Innehållsförteckning

Sida

Program 1

Vad kan högskolan göra för demokratin i det svenska samhället?

Rektor Gustaf Lindencrona 3

Anförande av vice statsminister Lena Hjelm-Wallén 11

Demokratiforskning och demokratiutveckling

Rektor Janerik Gidlund 23

Referat från diskussionen om Hur hanterar vi studenter och lärare med ytterlighetsåsikter?

Rektorerna Hasse Odenö och Christina Ullenius 33

Referat från Att stärka demokratin – en uppgift för universitet och högskolor

Forskare Lars Holmstand och doktorand Klas Roth 37

Referat från paneldiskussionen om Vad bör göras för att stärka demokratin?

Rektorerna Leif Borgert, Eskil Franck, Kari Sylwan, universitetskansler Sigbrit Franke samt

SFS:s ordförande Kathrin Österlund 41

Program för SUHF:s årliga konferens 1 november 2000

09.30 – 10.00 Registrering och kaffe G-salen, Biologihuset, Arrheniuslaboratorierna

10.00 – 10.30 Inledningsanförande SUHF:s ordförande, rektor Gustaf Lindencrona

10.30 – 11.15 Anförande av vice statsminister Lena Hjelm-Wallén

11.15 – 11.30 Paus

11.30 – 12.15 Demokratifrågorna i svensk och utländsk statsvetenskaplig forskning

Rektor Janerik Gidlund

12.15 – 13.30 Lunch

13.30 – 14.30 Hur hanterar vi studenter och lärare med ytterlighetsåsikter?

Diskussion med rektorerna Hasse Odenö och Christina Ullenius och med konferensdeltagarna

Ordförande: Rektor Gustaf Lindencrona

14.30 – 15.30 Hur fostrar man till demokrati?

Redovisning av aktuella forskningsprojekt Forskare Lars Holmstrand, Uppsala universitet och doktorand Klas Roth, Lärarhögskolan

Ordförande: Rektor Eskil Franck

15.30 – 16.00 Paus

16.00 – 17.00 Vad bör göras för att stärka demokratin?

Paneldiskussion med rektorerna Leif Borgert, Eskil Franck och Kari Sylwan, universitetskansler Sigbrit Franke samt Kathrin Österlund, ordförande i SFS

Ordförande: Rektor Gustaf Lindencrona

19.30 Kvällen avslutas med middag på restaurang Lantis, Stockholms universitet

Vad kan högskolan göra för demokratin i det svenska samhället ?

SUHF:s ordförande, rektor Gustaf Lindencrona, Stockholms universitet

Hjärtligt välkomna till SUHF:s årliga konferens, som i år ägnas ämnet ”Att stärka

demokratin – en uppgift för universitet och högskolor.”

Demokratin har knappast någonsin stått så stark i världen som idag. Ett antal betydelsefulla stater, som tidigare var diktaturer, på Iberiska halvön, i Latinamerika och i Öst- och Centraleuropa, har övergått till demokratiskt styrelsesätt. Det har dessutom skett genom egen inre utveckling och inte som när nazismen störtades i Tyskland efter det att landet besatts av främmande arméer. Samtidigt finns oroande tecken i vårt eget land. Jag tänker då i första hand på ett minskat intresse för politik, visat genom ett starkt minskat medlemsantal i de politiska partierna och diverse våldsbrott, utförda av personer med högerextremistiska åsikter.

Universitet och högskolor skall sprida upplysning, kunskap och rationellt tänkande, allt nödvändiga förutsättningar för ett demokratiskt samhälle. Om vi ser tillbaka i historien nödgas vi dock konstatera att det inte alltid varit framgångsrikt. Studenter har vid olika tidpunkter ryckts med av anti-demokratiska rörelser. Så t.ex. var det tyska studentförbundet den enda landsomfattande organisation i Tyskland, där nazisterna hade majoritet före ”die Machtübernahme”. Och i Sverige har revolutionsromantiska strömningar vid vissa tillfällen haft en betydande dragningskraft. I dag är dock situationen helt annorlunda. Sällan har totalitarianism och diktatursvärmeri varit så främmande för en studentgeneration som idag. I mina ögon står vi därför inför en historiskt unik situation, då det skulle finnas möjligheter att befästa och vidareutveckla vårt demokratiska system. Men det gäller att gripa chansen. Det bör inte i efterhand kunna sägas att ett gyllene tillfälle försuttits. Samtidigt utsätts demokratin för hot av olika slag. Det visar att det inte bara är ett gyllene tillfälle nu men också att det är hög tid.

För SUHF har det känts som en angelägen uppgift att medverka till befästandet av demokratin. Skälet är inte i första hand att det anbefalls av statsmakterna och är en del av den allmänna politiska korrektheten. Det är t.o.m. så att den allmänna politiska korrektheten ibland ger oss en kvävande känsla, så att åsikter man i sig sympatiserar med därför känns mindre angelägna. När det gäller demokratin är det däremot annorlunda. Här känner – vet jag – Sveriges universitets- och högskolerektorer ett äkta engagemang.

Men på sig själv känner man andra. Om det är något som oroar mig så är det att högskolan skall börja predika demokratins välsignelser på ett sådant sätt att det mer väcker studenternas oppositionslusta än engagemang.

Vad kan då universitet och högskolor göra?

Låt oss först börja med vad som numera brukar kallas ”Omvärldsanalys”. Förr utbildades endast ett litet fåtal i varje årskull vid universitet och högskolor. Det är en situation som dramatiskt har förändrats. F.n. går c:a 30 % av en årskull igenom högre utbildning. Utbildningsministern har ökat ambitionen ytterligare. Målet är att 50 % av en årskull skall ha påbörjat högre utbildning före 25 års ålder. Det är ännu oklart hur det går med den Kvalificerade Yrkesutbildningen, den s.k. KY-utbildningen.

Om den som SUHF önskar får högskolan som huvudman kommer andelen att stiga ytterligare. M.a.o. det kommer inte att dröja länge förrän en majoritet av en årskull utbildats vid högre utbildningsanstalter. Dessutom utbildar universitet och högskolor ett stort antal äldre studenter, som tidigare inte kunnat förverkliga sina utbildningsambitioner.

Studenterna är inte isolerade från omvärlden. De har betydande kontaktnät av anförvanter, gamla skolkamrater och andra personer som kanske inte själva har högskoleutbildning.

Högskolesektorns växande omfång utgör en fundamental förändring av det svenska samhället. Förr i världen kunde man se högskolans roll som en indirekt förmedlare av demokratiska värderingar genom den undervisning som de fåtaliga utbildade gav som lärare, t.ex. i folkbildningsorganisationer och den allmänna skolan och genom de insatser de utbildade gjorde som aktiva i olika organisationer. Denna roll är inte betydelselös i dag. Men därtill kommer att högskolan fått en direkt roll som förmedlare av demokratiska tänkesätt genom den stora andel av en årskull som passerar den under sin mest formbara och kreativa tid i livet.

Högskolans möjlighet att verka för demokrati i det svenska samhället går i första hand via de egna studenterna.

Den kritiska reflexionens betydelse

En demokratisk styrelseform bygger på aktiva, kunniga, väl informerade och kritiska medborgare. Här borde rimligen högskolan kunna vara av central betydelse.

Det mest betydelsefulla universitet och högskolor kan göra för demokratin är att skola studenterna i ett kritiskt, rationellt tänkande så att de på egen hand kan genomskåda falska profeter i form av populister, våldsromantiker och förkunnare av olika extrema politiska frälsningsläror. Dessutom är det inte oväsentligt att meddela vissa fakta som t.ex. att rasism är vetenskapligt ogrundad och den enorma omfattningen av de förbrytelser som begåtts av nazister och kommunister under 1900-talet. Men fakta blir av mindre betydelse om studenterna inte tror på fakta överhuvudtaget.

Därför är respekten för fakta ett viktigt inslag i en vetenskaplig kultur.

Hur skall då vår undervisning läggas upp för att stimulera studenternas kritiska, självständiga tänkande? Svårigheten ligger här, som alla universitetsrektorer väl vet, i att seminarieövningar och interaktiv undervisning är mycket mer kostnadskrävande än storföreläsningar eller undervisning spridd med masskommunikationsmedel.

Dessutom får vi räkna med att svenska universitet liksom de kontinentaleuropeiska kommer att utsättas för konkurrens från massmediabaserade amerikanska professionella utbildningsanordnare. Eventuellt etableras sådana företag också i Sverige. Denna undervisning syftar till att bibringa praktiska nyttigheter och färdigheter, men försummar av naturliga skäl helt träning i kritiskt tänkande. Frestelsen kan bli stor för oss att försöka möta en eventuell sådan konkurrens med samma medel.

Även om det till viss del kan bli nödvändigt, särskilt när det gäller fort- och vidareutbildning, talar starka skäl för att vi profilerar oss åt motsatt håll, dvs utvecklar de interaktiva undervisningsformer, där utvecklingen av studenternas kritiska förmåga är ett huvudsyfte med undervisningen. Det är av ekonomiska skäl inte möjligt att göra generellt. Men något är bättre än inget. Mycket vore vunnet om varje kurs innehöll några seminarieövningar med syfte att utveckla studenternas kritiska sinne och förmåga att argumentera för en vetenskapligt grundad ståndpunkt, övningar som också visar att sammanhangen är komplexa och att det inte finns några enkla, lättillgängliga svar på svåra frågor. Sedan beror det naturligtvis på den medelstilldelning vi får hur pass omfattande denna verksamhet kan bli.

Stockholms universitet anordnade med anledning av boken ”Vetenskapens lågvattenmärken” en konferens den 5 oktober som handlade om hur pseudovetenskap och dålig vetenskap skall motverkas. Ett av de förslag som diskuterades på konferensen var en ökad undervisning i vetenskapsteori inom de olika ämnenas ram redan på grundnivå, helst redan på A-nivå. Vi kommer att arbeta vidare med denna frågeställning. Det verkar dock sannolikt att en skolning som gör att studenterna genomskådar pseudovetenskap och dålig vetenskap också hjälper dem att genomskåda politiska bluffmakare.

På Stockholms universitet har vi nyligen liksom på många andra håll firat Karin Boyes 100-årsdag. Karin Boye var på sin tid allvarligt oroad över att en rationell kultur inte ensamt kunde övervinna den lockelse nazismen utövade. Tyvärr misstänker jag att det kan vara riktigt. Jag tycker därför att det är ett utomordentligt intressant initiativ som Handelshögskolan i Jönköping tagit med sin obligatoriska lista av skönlitteratur. Det vore mycket intressant med en utvärdering. Kanske kan läsning av t.ex. Koestlers ”Natt kl. 12.00 på dagen”, ”Anne Franks dagbok” och Solsjenitsins ”En dag i Ivan Denisovitj liv” bättre än något annat levandegöra vad det innebär att leva i totalitära samhällen.

Studentlivets betydelse

Dessvärre är det dock inte alltid som ett kritiskt och prövande förhållningssätt leder till en positiv demokratisyn. Trots den utveckling som skett i Sverige genom utbyggnad av den allmänna skolan och högskolan sprider sig det s.k. politikerföraktet. Det är en svårfångad företeelse, där en betydande forskningsinsats är nödvändig för att klarlägga orsaker och omfång. Det verkar dock sannolikt att många studenter och akademiker anser att många politiker inte lever upp till det krav på saklighet och kompetens, som de själva fått lära sig är nödvändiga i deras dagliga yrkesliv.

Personligen tror jag också att det är en olycklig utveckling att de politiska partierna undviker att ta ansvar för de verkligt stora frågorna, ”nationens ödesfrågor”, genom att hänskjuta dem till folkomröstningar, medan politiker sätts in på alla tänkbara poster i samhället på rent politiska meriter.

Den avgörande frågan är emellertid inte om svensk politik uppfyller de krav som den allt bättre utbildade svenska befolkningen har. Frågan är i stället hur man skall kunna bryta den allmänna passiviteten, som innebär att man väljer mellan olika politiska eliter vart fjärde år för att däremellan försjunka i ett slags surmulet avståndstagande till politik och politiker. Demokratins former är förvisso en stor fråga för den vetenskapliga diskussionen inom ämnet statsvetenskap. Vi kommer senare idag att få höra ett föredrag om forskningens nuläge. Personligen delar jag dock det synsätt som kom till uttryck i den stora och enligt min mening utomordentliga demokratiutredningen ”En uthållig demokrati”, dvs att demokratin bygger på aktiva medborgare. Därmed avser jag då inte endast att medborgarna skall vara aktiva för att skaffa sig information om de politiska partierna innan de träffar sitt val. I medborgarskapstanken ligger framför allt att man i olika situationer på olika nivåer aktivt deltar i verkliga beslut. Härmed är också sagt att jag tillhör dem som anser att kommuner och folkrörelser varit av fundamental betydelse för den svenska demokratin och som beklagar deras minskade betydelse.

I detta sammanhang är emellertid frågan vad universitet och högskolor kan göra för att främja ett medborgarperspektiv hos studenterna. Ja, allra först bör man undvika att se studenterna enbart som utbildningskonsumenter, som väljer mellan utbildningar som åsnan mellan hötapparna för att till slut nafsa litet här och litet där och där det främst gäller för ett universitet och en högskola att göra den egna hötappen så aptitretande som möjligt. Nej, den sundaste tanken är den gamla medeltida tanken att universitet är studenters och lärares gemensamma projekt. Det innebär att man bör verka för studenternas delaktighet i besluten så mycket som möjligt. Och då inte enbart den enskilde studentens inflytande på sin egen situation utan studenternas inflytande på universitetets gemensamma angelägenheter. Det är den representativa demokratin på alla nivåer det gäller att slå vakt om.

Det innebär bl.a. att rektorer, dekaner och prefekter bör hjälpa till att få den representativa demokratin att fungera. Det innebär bl.a. att lyssna just till de behöriga företrädarna för studenterna.

Alla skall veta att frågan om studentinflytande numera är en innefråga, som i hög grad har statsmakternas stöd. Det är verkligen inte svårt att få gehör för idén. Svårigheten ligger i stället på det praktiska genomförandet, att få studenterna att inse betydelsen av ämnesråd och fakultetsråd och att åstadkomma en rimlig kontinuitet. Man får då söka tröst i det förhållandet att det som just utmärker ett demokratiskt system inte är att allt är fulländat utan att det är möjligt att påverka förhållandena till det bättre. Varje litet framsteg är ett glädjeämne.

Den verksamhet som bedrivs av studentkårerna, fakultetsföreningar, ämnesföreningar och studentnationer är emellertid inte enbart betydelsefull som kanal för studenternas delaktighet i universitetets beslutsprocess. Studentlivet i alla dess former är betydelsefullt. Som Putnam säger i sin nya betydelsefulla bok ”Bowling alone” är förlusten av olika nätverk mellan människor en förlust av socialt kapital i stor skala. Studentlivet kan vara en viktig faktor för att skapa sådana nätverk och därmed bidra till ett levande civilsamhälle, en annan viktig förutsättning för en livskraftig demokrati.

Det är inte bara studentkåren och dess förgreningar som är betydelsefulla i det hänseendet. Hela det blomstrande föreningslivet vid ett universitet bidrar till det. De politiska föreningarna vitaliserar dessutom demokratin, de religiösa föreningarna kyrkor och samfund. Många nya grupper har organiserat sig och bidrar därmed också till samhällets utveckling. Det är därför viktigt att dessa föreningar får möjlighet att hålla till någonstans. Det är bl.a. därför det är betydelsefullt att studenter vid universitet och högskolor har tillgång till kårhus och andra samlingslokaler. Här behövs inte bara universitetsledningarnas utan också statsmakternas stöd.

Kollegialitet och autonomi

Det är inte bara studenternas inflytande som är väsentligt på ett universitet eller en högskola. Det gäller också universitets- och högskolelärarna. Traditionellt utövas lärarnas inflytande på två sätt, dels genom kollegialt sammansatta beslutsorgan, dels genom det fackliga inflytandet. Som alla vet har det formella kollegiala inflytandet minskat. Frågan om kollegialt inflytande står naturligtvis i samband med frågan om universitets och högskolornas autonomi. Om ett universitet eller en högskola inte får fatta några beslut, är frågan om hur de skall fattas internt av mindre betydelse.

Den kollegiala beslutsformen har varit föremål för en i min uppfattning oberättigad kritik. Bl.a. har kritikerna på ett förbluffande sätt sammanblandat vissa frågor. Det finns inget som säger att beslut kan fattas först när alla är överens. Det naturliga är majoritetsbeslut. Det finns heller absolut ingenting som säger att minoriteten skulle ha rätt att strunta i ett fattat beslut. Kritiken mot den kollegiala beslutsformen för dess förmenta ineffektivitet och bristande handlingskraft är därför felaktig och måste bero på en sammanblandning. Däremot är det så att kollegiala beslutsformer är möjliga endast i en begränsad krets. När en fakultet börjar omfatta ett stort antal personer är en meningsfull diskussion tekniskt omöjlig. Då finns endast möjligheten att utse ett representativt organ,t.ex. en fakultetsnämnd. De kollegiala beslutsformerna får då utövas där.

Kritiken har också riktats mot universitetens traditionella organisation, t.ex att dekaner väljs av de disputerade lärarna och forskarna och rektor av en valförsamling av lärare, övriga anställda och studenter,dvs inte utses uppifrån.

Det sägs ibland att universitet och högskolor är de enda associationer i samhället där en del anställda har rätt att fatta beslut om verksamheten och utse sin ledning. Det är riktigt. Men det är inget argument mot en intern självbestämmanderätt. Det finns för det första inget som säger att alla verksamheter skall organiseras lika, en högskola såväl som ett aktiebolag. För det andra är det fullt möjligt att det är universitetens traditionella beslutsstruktur som är bäst anpassad till 2000-talets samhälle.

I det här sammanhanget vill jag särskilt understryka att en organisation som bygger på delaktighet för de berörda är ett demokratiskt värde. Det finns ett samband mellan demokrati på riksdagsvalsnivå och vardagens demokrati. F.d. rektor Janne Carlsson föreslår i sin nyligen framlagda utredning att frågan om en särskild myndighetsstruktur för högskolan utreds. Jag sympatiserar i hög grad med denna uppfattning och skulle vilja tillägga att utredningen då också bör omfatta förutsättningarna för en utökad intern demokrati inom högskolan.

Avslutning

Dagens konferens är SUHF:s årliga konferens. Den innebär också en avslutning på SUHF:s demokratigrupps arbete. Eftersom det är den sista konferens som SUHF anordnar där jag kommer att delta som ordförande känns det tillfredsställande att det sker med ett så väsentligt ämne som dagens.

Vi kommer under konferensen att redovisa aktuell svensk forskning. Det sker genom ett anförande av kollega, rektor Janerik Gidlund, som kommer att tala om svensk och utländsk statsvetenskaplig forskning. Vi kommer också att redovisa två pågående projekt om Hur fostrar man till demokrati? SFS:s tidigare vice ordförande Helena Kaså har gjort en kartläggning av sådana projekt för SUHF:s demokratigrupps räkning, av vilka vi idag redovisar två på konferensen, genom forskare Lars Holmstrand, Uppsala universitet och doktorand Klas Roth, Lärarhögskolan i Stockholm.

De aktuella hot som finns mot demokratin på högskolorna själva måste tas på allvar. Rektorerna Hasse Odenö och Christina Ullenius som har aktuella egna erfarenheter från sina lärosäten kommer att inleda en diskussion om Hur hanterar vi studenter och lärare med ytterlighetsåsikter? Vi kommer att avsluta med en allmän diskussion om Vad bör göras för att stärka demokratin? med medverkan av universitetskansler Sigbrit Franke, rektorerna Leif Borgert, Eskil Franck och Kari Sylwan och SFS:s ordförande Kathrin Österlund.

Men allra först gläder det oss att regeringen tillmäter vår konferens och det ämne vi behandlar en sådan vikt att vice statsministern deltar och håller ett anförande. Jag överlämnar ordet till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén.

Lena Hjelm Wallen

Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén

Tack för att jag fått tillfälle att komma hit till denna konferens, inte minst eftersom det tema ni valt att belysa är oerhört angeläget. Jag är övertygad om att universitet och högskolor kan och bör spela en viktig roll för att värna och stimulera samhällets demokratiska utveckling.

Det är naturligtvis mycket stimulerande att få så generöst med tid för att utveckla min syn på den svenska demokratin. Anförandet kommer att ta sin utgångspunkt i de demokratiska problem och utmaningar vi står inför. Vår demokrati är i grunden mycket stark men det finns anledning att vara vaksam så att vi på ett tidigt stadium kan möta varje tendens till politisk apati eller extremism. Jag tänkte därför också ägna merparten av min tid till att beskriva de projekt och strategier vi har för att bekämpa varje sådan tendens.

Temat för denna konferens antyder att vi står inför en grundläggande demokratisk utmaning och visst är det så att alltfler tecken tyder på att demokratin inte är för evigt vunnen. Någon klok person har sagt att “det är med demokrati som med kärlek, den måste återvinnas på nytt varje dag.” Jag tror att det stämmer. Demokrati är på så sätt inte främst ett tillstånd utan en ständigt pågående process. Vi kan därför aldrig slå oss till ro. Precis som Karin Boye så tidlöst uttryckt saken så är det istället vägen som är mödan värd.

Under 1990-talet har den svenska folkstyrelsen genomgått stora förändringar. Bilden av demokratin är i sanning motsägelsefull. Deltagandet i den representativa demokratins inslag minskar, vilket märks på många olika sätt. Valdeltagandet minskar såväl i de allmänna valen som i valen till Europaparlamentet, medlemskapet i de politiska partierna minskar, antalet förtroendevalda minskar, politiker åtnjuter enligt forskningen ett allt mindre förtroende. Allt detta är mycket nedslående uppgifter.

Samtidigt visar undersökningar att medborgarna har goda kunskaper om samhällsfrågor, ett stort samhällsengagemang och höga förväntningar på politiken.

Vad är då målet för vårt arbete? Regeringens ambition är att skapa förutsättningar så att det offentliga samtalet kan blomstra på alla nivåer i samhället. Ett vitalt offentligt samtal är nödvändigt för en väl fungerande demokratisk beslutsprocess. I den nyss fastlagda budgetpropositionen presenteras för första gången ett sammanhållet politikområde för arbetet med demokratifrågorna. Signalen är tydlig och det självklara målet är att folkstyrelsen skall värnas och fördjupas. Utgångspunkten är insikten att det i dag inte längre finns några stora yttre hot mot demokratin utan snarare många små inre hot.

Politiken måste på alla områden inriktas på att främja medborgarnas aktiva deltagande i de politiska beslutsprocesserna och i samhällslivet. Förutsättningarna för människor, särskilt personer med utländsk bakgrund, funktionshindrade, arbetslösa och ungdomar, att delta i demokratin skall förbättras. Vidare är inriktningen att stärka individens integritet och yttrandefrihet samt att verka för en rättssäker förvaltning.

Regeringen har ambitiösa mål men för att uppnå dessa är det givetvis avgörande att veta var vi befinner oss i dagsläget. Det handlar därför också om att försöka mäta eller definiera demokratins tillstånd. En sådan ansats är givetvis gigantisk och det finns en rik statsvetenskaplig litteratur att ösa ur. För den som vill vara handfast är dock, som jag tidigare nämnde, valdeltagandet en uppenbar indikator. Att rösta, och därigenom utse de personer som skall tala å ens vägnar, är grundläggande för den representativa demokratins funktionssätt. Sverige har historiskt legat mycket väl till i dessa sammanhang och vi är fortfarande framgångsrika vid internationella utblickar. Men det räcker inte. Vi måste också bekymras av och fundera över den negativa trenden. De senaste valen har vi de facto upplevt att färre och färre av medborgarna röstar.

I det senaste riksdagsvalet för två år sedan var det ungefär en femtedel av befolkningen som inte använde sin rösträtt. Längst har denna utveckling gått i våra storstäder. I Göteborg och Malmö avstod mer än var fjärde röstberättigad från att rösta (73,3 % respektive 73,0 %) och i Stockholm var det nästan lika illa (76,9%). Bland invandrarna röstade bara var tredje person i det senaste kommunalvalet. Trots att vi fortfarande befinner oss mycket högt i internationella jämförelser är detta något vi verkligen måste ta på allvar.

Jag tror att det är farligt att se detta som en ödesbestämd utveckling. Valdeltagandet är ingalunda dömt att sjunka. Se bara på Danmark som nyligen höll en folkomröstning med nästan 90 %-igt valdeltagande (87%). Det danska exemplet visar att människor i allmänhet har ett grundläggande politiskt intresse. När frågorna känns angelägna och alternativen är tydliga finns ett betydande folkligt engagemang.

Ett lågt valdeltagande utgör ett hot mot en vital demokrati. En fortsatt vikande trend kan till och med innebära att legitimiteten av samhälleliga beslut ifrågasätts.

Regeringens mål är därför att valdeltagandet i de allmänna valen 2002 skall öka. Det är därför av yttersta vikt att organisationen av de allmänna valen är utformad på så sätt att medborgarnas valdeltagande underlättas. Av bl.a. denna anledning bereder regeringen just nu frågan om bildandet av en ny central valmyndighet som kan ta ett helhetgrepp kring dessa frågor.

Minskat valdeltagande är sannolikt ett symptom på minskat förtroende för politiker och politiken. Vad ligger då bakom denna oroväckande trend? Svaren är naturligtvis inte enkla eller entydiga men det finns intressant aktuell forskning som försökt studera fenomenet. Statsvetaren Tommy Möller beskriver i sin nyutkomna bok, ”Politikens meningslöshet” med undertiteln ”om misstro, cynism och utanförskap”, en dyster bild som visar att misstroendet mot politiken och politiker ökat alltsedan 60-talet.

Den dystra trenden är dock ingen naturlag. I exempelvis Storbritannien eller Danmark växer förtroendet, dock från lägre nivåer. Misstron i Sverige är svepande och riktar sig mot politiker i allmänhet. Värt att notera är att misstron inte i första hand riktar sig mot de politiska institutionerna som sådana. Jag tror det är viktigt att betona att demokrati i hög grad handlar om gemensamt ansvar. Ansvar för medborgarna att engagera sig i gemensamma angelägenheter men också ansvar för de folkvalda att möta och lyssna till medborgarna.

Vi måste återupprätta insikten om medborgarskapet som ansvarsfullt. I en demokrati har medborgarna såväl rättigheter som skyldigheter. En av skyldigheterna är att orientera sig i samhällsdebatten, att bilda sig uppfattningar som man sedan ger uttryck för genom valhandlingen. Den stora frågan gäller hur man i praktiken kan minska misstron och åstadkomma detta. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar, men en viktig observation gör Möller i sin forskning. Ju närmare man har en politiker, geografiskt eller socialt, desto mindre misstro. Jag tror att denna slutsats kan ge oss viss vägledning. Låt fler människor inneha politiska uppdrag. Det är lättare att visa diffus misstro mot någon eller några man inte känner.

Antalet förtroendevalda i kommuner och landsting har under de tio senaste åren minskat med ca 10 000 personer. Denna utveckling måste vändas om den representativa demokratin skall kunna fungera tillfredsställande även i framtiden. Rekryteringen måste underlättas och förtida avhopp motverkas. En viktig uppgift är bl.a. att förbättra de förtroendevaldas arbetsförhållanden. Regeringen har därför tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppdrag att föreslå åtgärder som skall öka medborgarnas möjligheter till insyn och deltagande i den kommunala demokratin samt stärka den kommunala representativa demokratins funktionssätt och former.

Denna s.k. Kommundemokratikommitté har bl.a. i uppgift att föreslå åtgärder för att underlätta deltagandet i politiken för personer med utländsk bakgrund, funktionshindrade och ungdomar. De åtgärder som föreslås skall också analyseras ur ett könsperspektiv. Det är inte bara viktigt för dessa gruppers medverkan utan för hela demokratins långsiktiga legitimitet. Politiken är i sina bästa stunder en spegelbild av det omgivande samhället.

Vi vet också att många goda exempel finns att hämta runtom i landet. Många kommuner lägger ner mycket arbete på att pröva nya metoder för att få med olika grupper i den politiska processen. Det kan handla om medborgarpaneler, hearings av olika slag eller olika former av ungdomsråd. Det är väsentligt att dessa aktiviteter i kommunerna uppmuntras. För att följa det kommunala förnyelsearbetets effekter på demokratin och medborgarnas rättssäkerhet har regeringen givit Statskontoret i uppdrag att utveckla ett system för kontinuerlig nationell uppföljning av förnyelsearbetet.

Det goda exemplet har alltid varit ett skarpt vapen.

Det är väsentligt att uppmuntra det demokratiska deltagandet på alla arenor, såväl på den kommunala som på andra. Demokratiskt deltagande i alla former skall främjas. Regeringen har därför initierat ett långsiktigt utvecklingsarbete för folkstyrelsen som vi kallar Tid för demokrati. Arbetet med detta pågår redan och kommer att fortsätta göra så fram till 2002. Avsikten med utvecklingsarbetet är att stimulera medborgarnas aktiva deltagande i de politiska beslutsprocesserna och i samhällslivet. Vidare är avsikten, som jag tidigare berört, att valdeltagandet skall öka.

Utvecklingsarbetet består av tre huvudaktiviteter: ett nationellt rådslag om demokrati och delaktighet; stöd för demokratiutveckling samt uppmärksammandet av 80-årsjubileet av den allmänna rösträtten. Låt mig lite kort berätta om dessa tre arbetsområden.

Det nationella rådslaget först och främst kommer att pågå fram till årsskiftet och är kopplat till remissarbetet med Demokratiutredningens slutbetänkande. För detta ändamål har ca 1400 organisationer, föreningar, kommuner, landsting och enskilda medborgare bjudits att delta. Det främsta syftet med rådslaget är att regeringen skall kunna inhämta synpunkter på Demokratiutredningens analyser, resonemang och förslag.

Avsikten är även att bredda perspektivet och på så sätt få in andra analyser och fler förslag än de utredningen presenterat. Därutöver är förhoppningen att rådslaget kan stimulera den fortsatta debatten om den svenska folkstyrelsens utveckling.

***

Jag vill här passa på att påminna om det fantastiska arbete som redan gjorts. Regeringen tillsatte hösten 1997 en utredning med Bengt Göransson som ordförande för att belysa de nya förutsättningar, problem och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000-talet. Detta kom att bli den s k Demokratiutredningen som även specifikt skulle studera det låga valdeltagandet och föreslå åtgärder för att öka medborgarnas delaktighet och engagemang i det demokratiska systemet. Utredningen hade i uppdrag att summera och värdera de senaste årens demokratiutredningar och demokratiforskning för att bedöma om ytterligare undersökningar och forskning borde initieras. En viktig del i arbetet var att stimulera det offentliga samtalet kring demokratin så att det svenska folkstyret utvecklades.

Utredningens arbete koncentrerades till följande fyra områden:

· Internationaliseringen av ekonomin. Ekonomi och demokrati i samspel.

· Sverige i Europeiska unionen.

· Nya informations- och kommunikationsmönster, informationstekniken och

det nya medielandskapet.

· Förändringarna i den offentliga sektorn samt utveckling inom folkrörelserna.

Demokratiutredningen överlämnade sitt slutbetänkande ”En uthållig demokrati! Politik för folkstyret på 2000-talet” till demokratiministern i februari i år. Man har under arbetets gång tagit fram en omfattande mängd skrifter och annat material som underlag för den fortsatta dialogen om folkstyrelsens arbetsformer och arbetssätt.

Det handlar om tretton forskarvolymer och en stor mängd skrifter som bidrar med ovärderlig kunskap och debattstimulans. Dessa bildar ett slags demokratibibliotek i miniatyr som också överlämnats till landets många folkbibliotek. Detta, att verkligen göra materialet tillgängligt för samtliga medborgare, kanske är den allra främsta förtjänsten. Ett aktivt medborgerligt deltagande har också stimulerats genom de många seminarier och föreläsningar som arrangerats runtom i landet. Nu har slutbetänkandet kommit och utöver analyser och beskrivningar lämnas också konkreta förslag. Det är ett gediget arbete som jag varmt rekommenderar till läsning.

***

Den andra delen av regeringens utvecklingsarbete består i att lämna stöd till och initiera utvärderingar av de demokratiförsök som pågår runt om i landet för att sedan nationellt sprida goda exempel på demokratiutveckling. Stödet kommer att delas ut under åren 2000-2002 och regleras i en särskild förordning om statliga projektbidrag för utvecklingsarbete för den svenska folkstyrelsen. I första hand är det tänkt att stödet skall inriktas mot utvecklingen av den lokala demokratin, utsatta grupper i storstädernas förorter samt skola och demokrati. En central ambition är också att aktiviteterna skall ske i nära samverkan med andra aktörer.

Ansökningsomgångar kommer att genomföras en gång på våren och en gång på hösten. I den första ansökningsomgången nu i september inkom över 400 ansökningar och regeringen bereder just nu för fullt dessa ansökningar. Det är ett spännande men givetvis mycket delikat arbete som samtidigt visar på att det inte råder brist på goda idéer.

Slutligen kommer vi under år 2001 och 2002 att på olika sätt uppmärksamma 80-årsjubileet av den allmänna rösträtten. Några exempel är seminarier samt framtagandet av en antologi om rösträtten under de första 80 åren. Jag tror att det är viktigt att åskådliggöra hur ung tanken om allmän och lika rösträtt faktiskt är. Denna tanke som mer än någon annan i grunden tydligt illustrerar alla människors lika värde och rätt.

Jag tror att vi samtidigt bör fundera över hur vi når ut ordentligt. Aktiviteterna inom Tid för demokrati skall därför ha den uttalade ambitionen att nå sådana grupper som normalt inte brukar nås av dessa typer av aktiviteter. Det kan gälla t.ex. ungdomar, personer med annan etnisk bakgrund, arbetslösa och funktionshindrade. För att leda utvecklingsarbetet har regeringen tillsatt en Demokratidelegation där statsrådet Britta Lejon sitter som ordförande.

Låt oss också försöka vara oortodoxa på andra sätt. I arbetet med att pröva nya vägar för att utveckla och stärka folkstyrelsen tror jag att den nya informationstekniken har en stor potential. Regeringen har särskilt uppmärksammat detta område genom att tillsammans med Nutek initiera ett projekt om ”Public Involvment”, som syftar till att stimulera användandet av IT i demokratiska processer. Här finns det ju exempel från många kommuner, inte minst i glesbygden, som prövat olika metoder. Jag är övertygad om att framtiden kommer att kräva nya lösningar även på detta område.

Det har ju skett en veritabel explosion i hela samhället de senaste åren. Fortfarande fördubblas användandet av Internet årligen trots att Sverige redan är världens mest datortäta land. Möjligheterna är många. Det centraliserade informationsflödet bryts och förhoppningsvis kan den lokala demokratin stärkas.

BRITTA LEJON

Inom regeringen har, som ni säkert känner till, statsrådet Britta Lejon det övergripande ansvaret för demokratifrågorna. Men på samma sätt som exempelvis jämställdheten, genomsyrar dessa frågor även i högsta grad andra politikområden.

Några goda exempel är ungdomspolitiken, utbildningspolitiken, integrationspolitiken, forskningspolitiken och rättsväsendet och jag tänkte i korthet säga ett par ord om detta.

Inom ungdomspolitiken är frågor om inflytande centrala. Vi vet att tidigare studier hänfört ungdomar till gruppen politiskt fattiga. I december förra året beslutade riksdagen om nationella mål för ungdomspolitiken. Ett av tre övergripande mål är att ungdomar skall ha reella möjligheter till inflytande och delaktighet. I den proposition där förslagen på målen presenterades, aviserades även ett antal åtgärder för att stärka ungdomars inflytande och delaktighet. Bland annat gav regeringen för en tid sedan Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) ekonomiskt stöd för att utreda ungdomars möjligheter att påverka, såväl i sina egna miljöer, som i större politiska sammanhang. Den kommission som LSU tillsatte, Ungdomarnas demokratikommission, har till regeringen lämnat sin slutrapport som kallas Ingång. Rapporten är för närvarande ute på remiss.

För att stärka dialogen mellan unga och regeringen har en Ungdomsdelegation tillsats. Delegationen skall agera rådgivare i frågor som påverkar unga människors liv samt fungera som en kanal mellan unga och regeringen. Även inom EU-samarbetet är ungdomsfrågor ett politikområde där Sverige betonar vikten av ungdomars inflytande inom unionen och ungdomars egna initiativ. Medel har avsatts till LSU för att öka ungdomars delaktighet i europeiskt samarbete. Ungdomar och ungdomsorganisationer skall få kunskap och vägledning i europeiskt påverkansarbete. Verksamheten syftar därmed även till att föra in ett ungdomsperspektiv i frågor som tas upp under det svenska ordförandeskapet första halvåret 2001.

Med min bakgrund brukar jag i många olika sammanhang betona skolans ansvar. Detta är mer sant än någonsin när det gäller att upprätthålla och utveckla en fungerande demokrati. Sedan tre till fyra år tillbaka bedrivs en försöksverksamhet med lokala styrelser med föräldramajoritet i grundskolan samt en försöksverksamhet med lokala styrelser med elevmajoritet inom gymnasieskolan. Detta är ett påtagligt demokratiseringsprojekt och, på ett sätt, en verklig studie i tillämpad demokrati.

Försöksverksamheterna avslutas under år 2001 och är nu föremål för utvärdering av Skolverket. Jag hoppas att dessa försök visar sig framgångsrika och användbara i någon form även i det fortsatta arbetet.

I en dialog med bl.a. Svenska Kommunförbundet har regeringen understrukit vikten av att elevrådsarbete och annat ideellt arbete i skolan samt skolval uppmuntras. Vidare har regeringen givit Ungdomsstyrelsen i uppdrag att leda ett projekt för att ge de politiska ungdomsförbunden bättre möjligheter att medverka i skolan. Det är oroväckande med signaler att detta blivit allt svårare på senare tid.

Värdegrundens betydelse i skolans arbete är en viktig fråga för regeringen. Under förra året drevs det s.k. Värdegrundsprojektet där det genomfördes ett stort antal arrangemang för att bl.a. uppmärksamma vilka problem, möjligheter och förutsättningar som skolor har i arbetet med att främja barns och ungas demokratiska kompetens.

För att följa upp detta arbete satsar nu regeringen tolv miljoner kronor under tre år för att stödja kunskaps- och skolutveckling i värdegrundsfrågor. Vi vet ju att det ofta är i unga år som uppfattningar om rätt och fel grundläggs. Detta är ett sätt att mota fördomar och elitistiska läror i grind.

Jag vill också peka på integrationspolitikens betydelse i arbetet med demokratifrågor. Demokratiutredningen visar att den politiska ojämlikheten mellan invandrare och personer födda i Sverige har ökat under 1990-talet. För att ytterligare belysa fördelningen av makt och inflytande ur ett integrationspolitiskt perspektiv har regeringen nyligen beslutat om att tillsätta en utredning i frågan. Vidare har Integrationsverket getts i uppdrag att analysera valdeltagandet i vissa utsatta bostadsområden. Verket skall dels analysera hur valdeltagandet skiftar mellan olika valdistrikt och kommuner men också, inte minst viktigt, analysera orsakerna till det lägre valdeltagandet i vissa områden.

Så till det område som ligger er varmt om hjärtat och är temat för denna konferens. En av de viktigaste källorna i arbetet med att stärka den svenska demokratin är kunskap.

Forskningen kring demokratifrågorna är väsentlig för att stärka och fördjupa det offentliga samtalet om folkstyrelsen samt för genomförandet av politiken. Här har universiteten och högskolorna en central roll i att forska kring demokratifrågorna, men även genom att kommunicera sina forskningsresultat med det omgivande samhället.

Under de senaste åren, bl.a. genom Demokratiutredningens arbete, har forskningen om demokrati präglats av nytänkande när det gäller samspelet mellan samhällsutvecklingen och samhällsdebatten. Demokratiutredningen lade i sitt slutbetänkande fram ett förslag om fem mångvetenskapliga demokratiforskningsprogram som fortlöpande skall följa och mäta hur de politiska institutionerna svarar mot en folkstyrelses kvalitetskriterier. Utredningen är nu på remiss och regeringen avser därför att återkomma i frågan om framtida demokratiforskning.

Jag har också förstått att ni senare idag kan komma att beröra hur långt ansvaret och befogenheterna egentligen sträcker sig för universitet och högskolor vad gäller att rida spärr mot antidemokratiska krafter. Det är naturligtvis en viktig men samtidigt mycket svår diskussion, som jag är glad att ni för.

Jag tror inte att de enda hoten mot demokratin är likgiltighet. Vi ser ju också att extrema politiska åskådningar på sina håll gör sig gällande. Ökat stöd för antidemokratiska krafter hotar i högsta grad det öppna samhället och uttryck som rasism, främlingsfientlighet och homofobi underminerar de grundläggande demokratiska värdena. Regeringen har beslutat om att det skall utarbetas en nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. Det första steget i arbetet är att regeringen i april givit ett antal uppdrag till Integrationsverket.

Integrationsverket skall bl.a. bygga upp en nationell kunskapsbank om arbetet mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. Vidare har vi under förra året tillkallat en kommitté med uppgift att utreda etableringen av ett Forum för Levande historia, som ett nationellt centrum för frågor om demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. Verksamheten skall ta sin utgångspunkt i Förintelsen och planerna är att det nya forumet skall inleda sin verksamhet senast år 2003.

I detta sammanhang har vi ett ovärderligt försteg. Frågor som rör nazism och de förbrytelser mot människovärdet som begåtts i nazismens namn engagerar många. Det blev tydligt inte minst i januari 2000 i samband med Stockholms internationella konferens om Förintelsen – en konferens om utbildning, hågkomst och forskning.

Här skapades många, många ringar på vattnet. Jag vill också säga att den uppmärksammade boken … om detta må ni berätta … kommer att distribueras även framöver. Boken har redan nått flera hundratusen läsare och finns översatt till ett stort antal språk. Jag har själv tidigare haft glädjen att introducera den på ryska.

Den 29-30 januari nästa år arrangerar den svenska regeringen en stor internationell konferens på temat Combating Intolerance. Regeringsrepresentanter från 53 olika länder har bjudits in. Konferensen ska fokusera på dagens samhälle och kampen mot antisemitism, rasism, främlingsfientlighet och högerextremism. Syftet är att utveckla strategier och samarbete mellan yrkesgrupper som i olika sammanhang arbetar med dessa frågor, exempelvis poliser, lärare, kommunpolitiker m fl. De planerade seminarierna kommer att behandla ämnen som exempelvis lagstiftning, arbetet på kommunal nivå, Internet samt medias ansvar. Detta blir en nyttig och praktisk uppföljning på den tidigare konferensen.

Inom rättsväsendet är arbetet med att förebygga och bekämpa brott med rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska inslag en prioriterad verksamhet. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket har alla arbetat fram strategier/handlingsplaner för hur man i arbetet skall fortsätta att prioritera dessa frågor.

Jag har härmed velat ge en översiktlig bild av det arbete som pågår på olika håll. Betydelsen kan inte underskattas. Uppdraget att ständigt ge ny näring åt demokratin och våra demokratiska institutioner är central under de kommande åren och det är något som i högsta grad berör hela samhället.

Låt mig så avslutningsvis göra ytterligare en reflektion mot bakgrund av mina erfarenheter i politiken under en lång period. Jag menar att politik och i förlängningen även demokrati till betydande del handlar om det delikata samspelet mellan konflikt och konsensus. Konflikten är demokratins livsluft eftersom den blottlägger grundläggande skillnader och skiljelinjer mellan olika alternativ och handlingsvägar. Utan reella alternativ blir politiken och demokratin fattig och utarmad. Samtidigt är det viktigt att komma överens och visa beslutsförmåga. Den goda kompromissen är därigenom en av demokratins viktigaste verktyg. Politiken kan något skämtsamt kallas: ”The noble art of compromise”.

Konsensus används ofta som det eftersträvansvärda tillståndet i det politiska livet genom att det gagnar en långsiktig utveckling såväl ekonomiskt som politiskt. Fler partier och därmed en bredare folklig bas får inflytande över politiken. På så sätt undviks även tvära politiska kast var fjärde år. Vid olika typer av krissituationer, ekonomiska såväl som internationella, är det dessutom en styrka att det råder kontinuitet och trovärdighet i politiken. Det finns emellertid även nackdelar och t o m faror med en alltför konsensusbetonad politik. En sådan kan bidra till att oppositionen försvagas så till den grad att inget verkligt alternativ till den förda politiken utkristalliserar sig. Detta är bekymmersamt rent demokratiskt då möjligheten att byta regering och politik kraftigt minskas. Än allvarligare är risken för uppkomsten av icke-rumsrena oppositionsalternativ. Exemplet Österrike, där det förts en konsensusbetonad politik mellan de två stora partierna, kanske visar detta genom styrkan i de högerextrema framgångarna. En avgörande balansgång i en parlamentarisk demokrati som vår är därmed den mellan konsensus och konflikt. Här vet jag att mycket spännande forskning har gjorts.

En annan demokratisk utmaning är internationaliseringen. Vi blir dagligen uppmärksammade på att alltfler problem inte längre kan lösas på nationell nivå och verkligheten sätter också gränser för vad vi kan genomföra. Detta kommer att, i betydligt större utsträckning än tidigare, driva fram politiska beslut på internationell nivå.

** *

Det som framförallt står i fokus är givetvis den Europeiska unionen. EU är intressant ur ett demokratiperspektiv eftersom organisationen på flera sätt en hybrid. Konstruktionen är problematisk att förstå och kategorisera eftersom den i mångt och mycket är en korsning mellan mellanstatlighet och överstatlighet. Spänningen gör sig påmind i diskussionen mellan olika nationella viljor men även mellan olika EU-institutioner. Samtidigt med svårigheten att förstå konstruktionen skapar detaljregleringar och byråkrati en motvilja hos många. Såväl våra egna svenska, som danska, erfarenheter visar att det är komplicerat och tidskrävande att vinna acceptans för EU som en ny politisk arena. Likväl är detta avgörande eftersom demokratiska institutioner är helt beroende av att upplevas som legitima för att kunna fungera.

Jag tror och hoppas att det svenska ordförandeskapet kan hjälpa till att göra EU mer förståeligt. Vi kommer från regeringens sida att anstränga oss för att använda nästkommande halvår till att förankra den europeiska samarbetstanken hos medborgarna. Gemensamma problem och utmaningar kräver gemensamma lösningar på nya beslutsnivåer. De frågor vi har makt att lösa helt själva nationellt blir allt färre. Detta är farligt. Om politiker inte har makt att genomföra sin politiska vilja hotas också demokratin.

EU är det mest ambitiösa och framgångsrika samarbetsprojekt vi hittills skådat och ett sätt att återge makt till de folkvalda. Vi måste både tydliggöra EU men också använda organisationen som ett dagligt och praktiskt verktyg.

Vår uppgift blir härvidlag att finna en hållbar balans mellan beslut nationell- respektive EU-nivå. Det är också samtidigt uppenbart att lokala och regionala beslutsnivåer önskar ökat inflytande. Önskemålen är ofta rimliga men vi måste minnas de legitima kraven på nationella politiska ambitioner. Likställigheten medborgare emellan får aldrig hotas.

***

Det är viktigt att löpande och kritiskt se över det demokratiska regelverket. Det sitter för närvarande en författningsutredning som skall se över vissa frågor som rör regeringsformen. Kommittén har bl.a. i uppdrag att utreda vissa valfrågor med anknytning till det konstitutionella systemet och den parlamentariska ordningen. Det gäller t.ex. frågorna om skilda valdagar och vårval. Utredningen skall redovisa delar av sitt uppdrag senast vid årsskiftet, valfrågorna skall dock redovisas senast den 30 april 2002.

Vi inom regeringskansliet bör naturligtvis också se över vårt hus. Ett sätt som ökar förtroendet för det demokratiska systemet är att regeringskansliet är välfungerande och serviceinriktat. Institutioner som förmår göra saker på rätt sätt, i rätt tid och med god hushållning av resurser vinner ett medborgerligt förtroende och ökar tilltron till det politiska systemet. Det handlar om att vid sidan av det dagliga hantverket öppna för dialog med medborgarna. Ett viktigt led i det arbetet är regeringskansliets förvaltningspolitiska handlingsprogram ”En förvaltning i demokratins tjänst” som presenterades för en tid sedan. Här anges de värden som skall utmärka den svenska statsförvaltningen och regeringens åtgärder för en långsiktig utveckling av förvaltningen.

Demokratin var det förra seklets mest storslagna projekt. Demokratin vanns inte i vårt land, lika lite som någon annanstans i världen, utan ansträngningar och hård kamp. På samma sätt kan vi inte idag, nästan 80 år senare, ta demokratin för given. I arbetet med att stärka demokratin behövs alla goda krafter och jag är glad för att ni valt att ägna er konferens åt detta tema.

Lycka till med fortsättningen av konferensen och tack för att ni lyssnade.

Demokratiforskning och demokratiutveckling

Rektor Janerik Gidlund, Örebro universitet

Inledning

Forskning om ’demokrati’ är en svensk och internationell tillväxtbransch. Flertalet svenska lärosäten bedriver idag demokratirelaterad forskning och utbildning. Det finns en tendens till specialisering inom det vida demokratiområdet bland lärosätena vilket också är påtagligt inom ämnet statsvetenskap. En allmän trend i Sverige och andra länder är att demokratiforskningen som varit något av en statsvetenskaplig specialitet alltmer får prägel av ett mångvetenskapligt problemområde. Det är också tydligt att forskningen inrymmer betydande inslag av förändringsperspektiv – ett av de stora pågående statsvetenskapliga forskningsprogrammen med förankring i flertalet svenska universitet (där jag själv f.ö. medverkar) heter just Demokrati i förändring1.

En viktig orsak till detta nya mönster är att demokratins villkor påtagligt håller på att förändras. Syftet med mitt inlägg är att lyfta fram några vetenskapliga problemställningar som under senare år ägnats stor forskarmöda – det görs självklart utan anspråk på fullständighet.

För att mitt bidrag inte ska få karaktären av en omkullvräkt bokhylla (demokratidiskursen är omfattande) avstår jag därmed från att tynga framställningen med alltför många forskarnamn. Inlägget avslutas med reflektioner om högskolans roll för demokratiutvecklingen.

Vad är demokrati?

I det offentliga samtalet användes demokratibegreppet tämligen bekymmerslöst som om det var entydigt och vi alla är överens om innebörden. Föga förvånande är emellertid att även detta begrepp i likhet med flertalet samhällsvetenskapliga begrepp kan definieras på tämligen olika sätt.

2. I en tid av stora förändringar kan ”terminologisk stabilitet” på ett olyckligt sätt dölja underliggande förskjutningar av själva innebörden.

En genomgång av den jämförande demokratidiskursen visar att forskarna valt olika vetenskapliga strategier i sina definitionsförsök. Vissa är ”minimalister” och söker en definition med så få egenskaper som möjligt. Andra forskare lutar mer åt det maximerande hållet och använder tämligen inklusiva definitioner med ett större antal kriterier. Min egen preferens är närmast den förra strategin. Så betraktad kan ’demokrati’ definieras som ”folkligt styre” (rule of the people) med två huvudkomponenter:

1.Folklig kontroll av de politiska makthavarna (popular control). Den underliggande normativa föreställningen är att människor har rätt att bestämma över sina egna öden och skall därför ha rätt och möjlighet att påverka politiska ställningstaganden och skeenden som ger ramar för de egna livsprojekten. Sätten att åstadkomma denna folkliga kontroll uppvisar stor variation vilket exempelvis framkommer i studier av skillnader i konstitution och valsystem mellan olika stater.

Själva betydelsen av spelregler i en skriven författning är föga förvånande under diskussion. Storbritannien saknar som bekant konstitution men räknas ändå som demokrati. I Sverige kunde regeringsformen från 1809 hysa såväl kungamakt som parlamentarism och representativ demokrati utan att i grunden ändras fram till 1970-talet.

2. Politisk jämlikhet (political equality). Det individuella medborgarskapet är en generell grund för demokratin. Jämlikheten motiveras normativt med att alla medborgare i princip anses ha likvärdig kapacitet att forma sitt eget öde – och har därför lika stor rätt att påverka det kollektiva beslutsfattandet och att få sina speciella intressen beaktade i beslutsprocessen. I praktiken har de politiska systemen olika regler för när denna jämlikhet inträder t.ex. vid en viss myndighetsålder, i tillträdesregler för invandrare ifråga om medborgarskapet, i hänsynstaganden till otillräknelighet eller utdömda fängelsestraff etc.

De två komponenterna kan kombineras i en uttolkningsmatris med ett stort antal teoretiskt tänkbara modeller. I den parlamentariska demokratiutredningen identifierade man exempelvis nio varianter.

Det är inte självklart vilken av demokratimodellerna som kan göra anspråk på att vara ”mest demokratisk” – den bedömningen är starkt avhängig av de normativa utgångspunkterna vid placeringen av vikterna i vågskålarna liksom av de allmänna förutsättningarna i det aktuella politiska systemet. Den normativa modell som demokratiutredningen för egen del ville ansluta sig till betecknades som ”deltagardemokrati med deliberativa inslag”.

Demokratins villkor

En normal utgångspunkt i demokratiforskningen är att vissa villkor måste vara uppfyllda för att de valda demokratiska modellerna skall kunna fungera. En klassisk insikt är att den liberala demokratin förutsätter omfattande fri- och rättigheter för medborgarna – i praktiken en rättsstat. Det kan måhända tyckas trivialt att påpeka detta men i det jämförande perspektivet finns flera exempel på s.k. illiberala demokratier där det visserligen finns den nödvändiga rekvisitan ifråga om allmänna val och parlament men där exempelvis yttrandefriheten, föreningsfriheten och tryckfriheten är hårt beskurna. Ofta brukar Singapore anföras som typexemplet men det finns en tendens till liknande demokratisering i många diktaturer – Kina uppfattas sålunda visa intresse för den illiberala demokratimodellen. Nära besläktad med detta kriterium är de habermanska teorierna om betydelsen av det kommunikativa handladet och det offentliga rummet. Demokratin uppfattas då som en debattordning som måste ha gemensamma arenor för information och samhällsdebatt. I analyser av det offentliga rummet spelar naturligtvis medie- och kommunikationsvetenskapen en viktig roll. För den deliberativa demokratimodellen – vilken tillmäts ett ökande intresse — står också gemensamma mötesplatser, dialog, förståelse, det ordnade samtalet och processen att övertyga varandra i fokus. Kanske kan den akademiska seminarieformen och folkrörelsetraditionens studiecirklar ses som en slags idealtyper i sammanhanget.

Under senare år har olika grundvärderingar som anses främja eller försvaga demokratin lyfts fram i analyserna. Intresset för vad som kan kallas demokratins etos förefaller ha ett positivt samband med de sociala konflikter på etnisk grund som framträtt i Europa och USA och som givit näring åt olika militanta ytterlighetsgrupper.

Den mångkulturella utmaningen och utvecklingen av den humanistiska människosynen är intressanta ämnen för forskningen.

Ordet demokrati har två komponenter, nämligen de grekiska orden demos (folk) och kratia (styre). Under lång tid har forskningen intresserat sig kraftigt för kratia-delen medan frågan om demos varit mindre intressant. Under de senaste två decennierna har det skett en markant ökning av intresset för demos-problemet (Vilket folk?) och identitetsfrågor allmänt. I vårt land var exempelvis kommunsammanslagningarna på 1960- och 70-talen hårt designade av effektivitetsbedömningar av offentlig serviceproduktion (kratia) och centralortsteorin om näringsgeografiska indelningar. Huruvida Folken i de berörda kommunerna kände samhörighet med varandra inför en sammanslagning beaktades föga – känslans demokrati hade en rejäl lågkonjunktur.

Samtidigt har senare forskning visat att horisontella relationer mellan medborgarna är nödvändiga för att det skall finnas en solidaritet i det politiska systemet som exempelvis medger legitima omfördelningar av knappa resurser mellan olika grupper av medborgare och olika delar av landet. Sambandet mellan sociala konflikter och indelningar i demos illustreras nästan övertydligt i de politiska katastroferna på Balkan. Det kan till och med finnas ett positivt samband mellan medborgaranda (civilitet) och ekonomisk tillväxt vilket är en viktig slutsats i den amerikanske statsvetaren Robert Putnam’s berömda och delvis kontroversiella jämförande regionstudie av Norditalien och Syditalien (The Working Democracy).

En viktig källa till förändrade villkor för demokratin är den pågående samhällsomdaningen från en industri- och servicestat till ett kunskapssamhälle. Företeelser som globalisering, globala ekologiska predikament, IT och nya värderingsmönster kommer med säkerhet att påverka morgondagens demokratisyn. Riktigt hur denna påverkan kommer att gestaltas är måhända mindre tydligt än uppbrottssignalerna från den nuvarande ordningen.

Som jag ser det är det förändringarna i demokratins villkor som är de förnämsta drivkrafterna i både demokratiforskningen och i själva demokratiutvecklingen. Jag illustrerar denna logik i några viktiga exempel samt avslutar inlägget med att reflektera över universitetens roll i den framtida demokratin.

Demokratins grundenheter

När demokratin föddes under antiken var det en fråga om demokratisering av de småskaliga grekiska stadsstaterna. Det fanns ett tydligt demos sammanvävt av täta sociala nätverk och överblickbart. Efter en lång historisk paus framträdde demokratin i Europa efter Franska revolutionen främst som en demokratisering av nationalstaterna och i USA som ett led i en kolonial frigörelseprocess. Nu var villkoren emellertid helt annorlunda än under antiken. I stället för de småskaliga sociala nätverken skulle demos bildas av ’nationer’ som var så storskaliga att medborgarna inte kunde förväntas ha personlig kännedom om varandra. Forskningen har kunnat visa att de politiska regimerna i hög grad lyckats skapa de folkliga identifikationerna i en lång historisk process. Franska staten skapade fransmännen, liksom svenska staten gjorde svenskar både av skåningar och samer. Tillhörigheten blev därmed en abstrakt fråga och handlade om föreställda gemenskaper (imagined communities) för att följa antropologen Benedict Anderson´s formulering. I denna miljö framträder den representativa demokratin som en politisk innovation. Den historiska erfarenheten är sålunda att demokratin uppkommit genom en demokratisering av existerande och dominerande politiska regimer.

För en del år sedan diskuterade den amerikanske nestorn i statsvetenskap Robert Dahl möjligheten att en ny form av demokrati håller på att framträda i Europa som särskilt är anpassad till globaliseringen och ett transnationellt politiskt system.

Han tänkte sig skissartat en historisk utvecklingsprocess, först från den småskaliga direkta demokratin i de antika grekiska stadsstaterna till den storskaliga indirekta demokratin i de senaste århundradenas nationalstater. Sedan går processen vidare från den nationella demokratin till den transnationella demokratin i 2000-talets Europa. Så skulle Europa för tredje gången bli födelseplatsen för demokratin. Perspektivet påminner i hög grad om Kuhn´s föreställning om paradigmatiska skiften i den meningen att Dahl skriver om den demokratiska historien, inte bara så att den direkta demokratin i de antika stadsstaterna har efterträtts av den representativa demokratin i nationalstaterna utan även så att den representativa demokratin är en tidsbunden företeelse som kan tänkas efterträdas av en ny demokratisk ordning. Den aktuella användningen av ordet demokrati i samhällsdebatt och vetenskap kan därför ses som inslag i diskussionen inom ett bestämt historiskt paradigm. Det finns många tecken på att detta paradigm nu utmanas av den ökande mängden anomalier att döma. Europa kan uppfattas befinna sig i en transitionsfas mellan två ordningar;

en representativ demokratisk ordning inom ramen för den industrialiserade nationalstaten och en annan politisk ordning inom ramen för ett europeiskt kunskapssamhälle präglat av teknisk utveckling, individualisering, globalisering och politisk integration.

Den senare ordningen (EU) kan ses som en politisk anpassning till de nya villkoren. I denna anpassning ligger emellertid betydande stelheter och restriktioner genom s.k. stigberoende (path dependency); det förflutna begränsar alternativen i samtiden för framtiden. Paradoxalt nog kan en övergångsfas mellan två demokratiformer hamna i den situationen att den vare sig kan leva upp till basala kriterier för representativ demokrati eller för den nya formen!

Riktigt hur ett nytt demokratiskt paradigm för kunskapssamhället skulle kunna se ut är i och för sig inte givet. I en bok betitlad Den komplexa flernivådemokratin som utkommer inom kort på Liber försöker jag och docent Magnus Jerneck, Lunds universitet dra slutsatser om utvecklingens riktning utifrån studier av regional lobbyverksamhet i Bryssel.

Den representativa demokratin har således utvecklats inom ramen för nationalstaten. Under en längre tid har det förts en tämligen omfattande vetenskaplig och politisk diskussion rörande statens utveckling, inte minst i Europa i anslutning till den politiska integrationen. Vissa debattörer har tyckt sig skönja hur staten håller på att vittra bort, andra hävdar att staten visserligen består men håller på att transformeras. Få hävdar att ingenting har hänt. Det förs också, som tidigare i den svenska maktutredningen, en diskussion om ett individualistiskt demokratibegrepp utifrån tanken om ”suveräna” individer som tar ansvar för sina öden i kontrast till den anrika föreställningen om den suveräna nationalstaten.

Den moderna politiska ramen för demokratin är således utsatt för ett förändringstryck. Om nu detta politiska system ändrar karaktär väcks frågan hur demokratin påverkas. Kan man exempelvis tänka sig att staten utvecklas i en viss riktning och demokratin i en helt annan? På ett allmänt plan är det sannolikt att det demokratiska paradigm som utvecklats för att demokratisera just nationalstaten med nödvändighet påverkas av en genomgripande omvandling av statsmakten. Vad denna transition innebär är en spännande utmaning för samhällsvetenskapen och humaniora.

Den utdragna ”folkomröstningsdebatten” om Ja eller Nej till EU kan i demosperspektivet ses som ett uttryck för betydelsen av tillhörighet för den politiska demokratin. Inga mätningar tyder på att det finns en utbredd europeisk identifikation bland medborgarna – i vart fall inte i paritet med de nationella och lokala identifikationerna. Det saknas också i det närmaste helt ett europeiskt offentligt rum för medborgerligt åsiktsutbyte och ordnat samtal. Språkförbistringen och historiska traditioner samt avsaknaden av effektiva europeiska media är sannerligen svårforcerade trösklar för en europeisk demokrati i samma mening som vi känner den från nationalstaten.

Om nu den historiska erfarenheten är att demokrati utvecklas i en politisk frigörelseprocess med demokratisering av en dominerande politisk regim blir frågan för samhällsvetenskapen hur en sådan demokratisering av EU ska kunna äga rum under förhandenvarande omständigheter. Ett paradoxalt svar kan vara att nationalstaten i hög grad fungerat som instrument för sociala kollektiv medan EU kan bli individens formel för demokratiutveckling.

De konsekvenser som europeiseringen innebär för nationalstaterna har ägnats betydande intresse under senare år. En trolig institutionell effekt är den starka regionaliseringstrenden i Europa där man för övrigt brottas med ungefär samma demosproblem som EU har. Hur skall en region avgränsas? Jämför Västra Götaland! Kan en region uppfattas som en förhandlingsnivå med ungefär samma demokratiproblem som EU har? Här kan noteras att statsmakterna föga i praktiken intresserat sig för frågan – åtminstone i den meningen att folket i berörda län aldrig tillfrågades om de ville höra ihop. En pikant detalj i sammanhanget är att minsta kommundelning däremot kräver folkomröstning!

En annan konsekvens är ökade utmaningar för vår traditionella förvaltningsmodell med småskaliga departement, stora och självständiga ämbetsverk samt, som alla vet, total frånvaro av ministerstyre med rötter i Frihetstiden. Tecken är här och var tydliga på att vårt system successivt anpassas till den europeiska omgivningen med relativt stora ministerier och ministerstyre. Den parlamentariska konsekvensen av överstatligheten i EU är därtill att utrymmet för kabinettspolitik växer och att det kan ske en maktförskjutning från riksdag till regering.

Den kanske viktigaste konsekvensen torde emellertid vara en ny balanspunkt mellan formella beslutsordningar och informella förhandlingssystem. Samhällsforskarna har under de senaste decenniet alltmer fokuserat företeelsen ”multilevel governance” – en gränsöverskridande process som samtidigt inbegriper offentliga och privata aktörer, nationella och regionala/lokala nivåer. En sorts levande författning som lika litet som tidigare neo-korporativa arrangemang finns nedtecknade i regeringsformen.

Offentligheten blir minimal, beslutsreglerna otydliga liksom kriterierna för att ingå i förhandlingsnäten. Ett bekvämt sätt att nå enighet är exempelvis att uteslutna oeniga minoriteter. Även inom vårt land sprider sig denna informella ordning – många lärosäten är idag aktiva i olika ”partnerskap”, tillväxtavtal etc.

Kanhända kan, som vissa forskare hävdar, den allmänna konsekvensen av förskjutningen av den demokratiska grundenheten från nation till kontinent bli att vi får en ny balanspunkt mellan demokrati och leveransförmåga/effektivitet. Risken för illegitimitet för det politiska systemet ökar därmed också tydligt.

Folkligt deltagande

I Sverige finns starka traditioner med folkligt deltagande i politiken. Det höga valdeltagandet, den utvecklade kommunala självstyrelsen, folkrörelserna och masspartierna utgör väl beforskade indikatorer på denna politiska kultur. Under senare decennier har forskningen kunnat visa en påfallande svikt i deltagandet. Många, för att inte säga alla, av de institutioner som brukar uppfattas som pelare i den representativa demokratin uppvisar tydliga problem i folklig förankring och ibland även sönderfallstendenser. Valdeltagandet sjunker, folkrörelserna har uppenbara generationsskiftesproblem, kommunerna har ibland svårt att ens rekrytera förtroendevalda, partierna genomgår en tydlig förändring i riktning mot statsfinansierade valapparater och medborgarnas partiidentifikationer försvagas. Värderingsmönstren förskjuts från en mer kollektivistisk orientering i riktning mot individualism – en utveckling som förstärks kraftigt av högre utbildning.

Det finns också goda nyheter i demokratiforskningen. Individerna förefaller kunnigare och paradoxalt politiskt starkare och har större självförtroende när det gäller att påverka olika samhällsprocesser. Många tecken tyder på att krisen snarare gäller de representativa systemen än demokratin som sådan – om jag tillåter mig en sådan förenklad uppdelning. Den starka betoningen av deltagandevärden i de kollektiva systemen i Sverige är emellertid inte självklar i ett internationellt perspektiv, vilket också framgår av diskussionen ovan om olika demokratimodeller.

Ett ökat intresse har bl.a. mot denna kuliss riktats mot den s.k. deliberativa demokratin och möjligheten att se deltagandet i det offentliga samtalet som en central demokratiaspekt – lika viktig som mötesdeltagandet i olika former. Demokratiutredningens val av normativ demokratimodell lyfter även fram de deliberativa värdena.

Ett problem är att denna modell kräver effektiva offentliga rum – ett villkor som kan vara svårt att uppfylla. Utvecklingen av organisationer och massmedier är inte precis ägnad att öka optimismen om en förstärkning av tillgängligheten till debattarenorna för medborgarna. Här kommer IT-utvecklingen in som en spännande framtidsmöjlighet – här finns de tekniska lösningarna och medborgarna har i hög grad också tillägnat sig tekniken och har tillgång till utrustningen. Den nya skiljelinje som uppträder går här inte bara som vanligt i deltagarsammanhang mellan låg- och högutbildade utan i hög grad mellan olika generationer. Skapandet av infrastrukturen för den deliberativa demokratin är i hög grad ett framtidsprojekt med de begränsningar som endast fantasin ger. För exempelvis pedagogisk forskning är det intressant huruvida det finns mänsklig kommunikation som med fördel kan ske elektroniskt och samtidigt annan kommunikation som är beroende av personliga möten, det talade ordet och kroppsspråket.

Det demokratiska universitetet

Ett universitet är inte en ö. Det omgivande samhället och det politiska systemet präglar i hög grad campuslivet och den akademiska utvecklingen. I själva verket är universitetet ett av de instrument som används av de politiska krafterna för att utveckla landet och även den aktuella regionen i en bestämd riktning. I den meningen kan lärosätena också sägas vara demokratiska enheter. Bandet markeras tydligt av att styrelserna för universiteten har en majoritet av externa ledamöter och att rektor utnämns av regeringen samt att universiteten finansieras i hög grad över statsbudgeten och har ett utvecklat offentligt regelsystem. De stora skiljelinjerna i nationen har också sin givna plats i universiteten, det må exempelvis gälla sociala klasser, jämställdhet och etnisk mångfald eller lönerelationer.

Universiteten präglas också av sin långa historiska tradition och framväxten av det kollegiala systemet och den akademiska friheten. Mellan de interna akademiska processerna och det omgivande samhällets påverkan finns därmed ett känsligt gränssnitt vilket alla akademiska ledare är väl förtrogna med. Inom universiteten finns olika representativa system som tillvaratar studenternas, personalens och forskningens intressen vilka långt ifrån alltid är i harmoni med varandra. I likhet med de representiva systemen i den stora demokratin brottas de universitetsinterna systemen med påtagliga svårigheter, alltifrån lågt deltagande i kårval till svagt intresse för fackligt arbete och till bristande engagemang bland de verksamma rörande hela universitetets utveckling.

Den akademiska utbildningens och forskningens innehåll har stark bäring på såväl överförande av demokratikunskap mellan generationerna som förnyelsen av kunskapen om demokratins utveckling.

En demokratisk självklarhet, tycker jag, är att universiteten på ett positivt sätt kan vara förebildande i fråga om social och etnisk mångfald samt jämställdhet. Det handlar inte då om politisk korrekthet i första hand utan om att vara med och forma framtidens demokratiska villkor i en situation när man har stora delar av nya generationer på campus och ett aktivt möte med vuxenstuderande i det livslånga lärandet i kunskapssamhället. Det är möjligen historiskt egendomligt att universiteten långt ifrån alltid levt upp till detta ideal med tanke på att där skett en koncentration av bildningseliten i samhället.

Ett deliberativt präglat universitet kan förvisso behöva ha hierarkier av skilda slag –  akademiska och representativa. Det viktiga är att det finns en genomskinlighet i systemen och att ledningen bemödar sig om att ha starka och kända argument för sina ställningstaganden!

Min föreställning är att lärosätena kommer att få en viktigare roll i framtidens deliberativa demokrati för att hålla uppe taket i det öppna samhället och vårda demokratins ethos. Om jag har rätt i min förmodan kommer betydande förändringar att behöva ske i form av exempelvis ambitiös utveckling av många mötesplatser för diskussion, genomskinlighet i våra interna procedurer och ett förhållningssätt till studenter präglad av respekt för individens kunskapsbildning och värdighet. De stora samhällsfrågorna behöver finna en plats på campus och bli föremål för aktiva överväganden.

Någon kanske invänder att detta är en typisk synpunkt från en fyrtiotalist med nostalgiskt 68-stuk. Det är i och för sig troligt att jag präglas av mina erfarenheter därvidlag – låt vara att jag aldrig då upptäckte någon barrikad som passade mig personligen. Viktigare än eventuell nostalgi är väl att bolla frågan vidare – vilket är det lockande och visare alternativet?

1. Programmet är ett av HSFR:s stora disciplinprogram

2. ” Indeed, even by the measure of a Western political vocabulary that has been deeply contested, democracy has been marked by unprecedented ambivalence and dissent, arousing the fiercest philosophical and ideological debates.” Benjamin R. Barber, 1987

Referat från diskussionen om Hur hanterar vi studenter och lärare med ytterlighetsåsikter?

Deltagare: Rektorerna Hasse Odenö och Christina Ullenius Hasse Odenö redogjorde för sina erfarenheter av olika händelser vid Mälardalens högskola, huvudsakligen från 1998 då en lärare vid högskolan anordnade ett omdebatterat möte. Inom ramen för en kurs som heter Ingenjören i världen bjöd den kursansvariga läraren in representanter för ytterlighetsåsikter till en paneldebatt kring temat ”Invandrare: en tillgång eller belastning”. Rektor blev tillfrågad om sina synpunkter på debatten. Massmedia hängde mycket snabbt på händelsen och det blåstes upp till stora dimensioner. Rektor blev beskylld för olika ståndpunkter i samband med händelsen utan att kunna försvara sig. När själva paneldebatten skulle hållas pågick demonstrationer från huvudsakligen anti-rasister. Polisuppbådet var omfattande och det var befogat. Själva paneldiskussionen blev en relativt lugn tillställning, sannolikt eftersom företrädare för de rasistiska organisationerna i stort sett uteblivit.

En viktig lärdom Odenö drog var behovet av ett internt stöd i organisationen, vilket fungerade väl. Efter att ha resonerat om vilket regelverk som gällde kring denna typ av arrangemang och högskolans ståndpunkt så höll sig Odenö konsekvent till denna.

Därutöver hade Odenö en rad kontakter med juristerna vid Utbildningsdepartementet som gav ett bra stöd. Händelsen ledde även till att Odenö hade en rad kontakter med polisen, både den ordinarie ordningspolisen och säkerhetspolisen, vilket gav en helt ny inblick i frågan om förekomst av personer med ytterlighetsåsikter. Samtidigt betonade Odenö att han blev väldigt överrumplad av den kraftfulla reaktionen i massmedia såväl från press som radio och TV. En mycket ovan och ibland obehaglig situation som är svår att träna inför. Denna typ av händelse med mediabevakning är mycket resurskrävande för organisationen och tar mycket kraft av de berörda individerna.

Christina Ullenius redogjorde för sina erfarenheter av tre olika händelser vid Karlstads universitet. Viktiga erfarenheter är att man överraskas av sin oförbereddhet när händelser väl inträffar. Det är bra att ha handlingsplaner i förväg för denna typ av incidenter, men det går aldrig att förutse alla turer som inträffar. Det handlar bl.a. om att man tvingas ta ställning till ett antal grundläggande värderingar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och rättssäkerhet -och hur man förhåller sig till dessa.

Dessutom måste man samla kunskap om vilka åtgärder en högskola kan och har rätt att vidta vid denna typ av händelser. När passeras gränsen till det olagliga? Hur hanterar man sanktioner? Det behövs en bättre kunskapsgrund för att kunna bemöta ytterlighetstendenser. En annan viktig erfarenhet är det mycket starka tryck som riktas från omvärlden, särskilt media, på att högskolan och dess rektor ska vidta åtgärder, snabbt och resolut.

Ullenius redovisade mer i detalj tre fall som uppmärksammats vid universitetet. Det rörde ett fall där en lärarstudent hade uttryckt rasistiska åsikter, ett annat fall där rasistiska åsikter spridits via universitetets hemsida och ett tredje där en lärarstudent nekades praktik mot bakgrund av misstanke om rasistiska åsikter. En gemensam erfarenhet är det stora mediapådraget i alla tre fall. Krav på snabba och starka åtgärder.

Ogrundade anklagelser mot olika inblandade. Här gav Ullenius rådet att aldrig komma med snabba uttalanden utan be media att få återkomma. Då ges möjligheter att undersöka, diskutera och ta ställning till de enskilda frågorna.

Lärarutbildningen är särskilt känslig. Endast om lärarstudenten manifesterar sina åsikter i undervisningen kan studenten underkännas, dock ej avstängas. Högskolan har inte särskilt många åtgärder att ta till.

I det första fallet gick lärare och studenter samman och diskuterade frågan med de berörda vilket ledde till en lycklig lösning och studenten fick vara kvar. I det andra fallet hade en klart brottslig gärning skett, men det var svårt att hitta källan. I det tredje fallet var det en kommun som vägrade att erbjuda praktikplats åt en lärarstudent.

Universitetet undersökte frågan och hade kontakter med såväl studenten som kommunen.

Det slutade med att en praktikplats ordnades i en annan kommun trots att studenten inte kunde bindas till några oegentligheter.

Ullenius betonade behovet av någon form av handlingsberedskap, främst i förhållande till media, men givetvis även i förhållande till studenterna och personalen inom högskolan. Universitet och högskola måste värna om de demokratiska värdena, men minst lika viktigt är att värna om individers rättssäkerhet.

Därefter fördes ett samtal med auditoriet. Frågan om hur man skulle hantera ett fall där man bara misstänkte att en student bedrev oegentligheter diskuterades. Hade högskolan rätt att bevaka denna student eller måste åtgärder vidtas först när en händelse inträffat? För att värna rättssäkerheten var bedömningen att högskolan bör vänta så länge som möjligt. Frågan visade att det finns ett stort kunskapsbehov inom området och det är mycket oklart hur olika regler skall tillämpas och vilka regler som finns och som överhuvudtaget är tillämpliga.

Ett annat fall diskuterades där säkerhetspolisen kontaktade högskolan eftersom polisen bedrev spaning mot vissa studenter som misstänktes för ytterlighetsåsikter. I dessa fall är det mycket svårt för högskolan att agera. Massmedias roll i olika fall diskuterades. Problemen är att incidenter med ytterlighets åsikter ofta tar väldiga dimensioner snabbt och kraven på omedelbara åtgärder lätt kan leda fel. En erfarenhet var att det är svårt för högskolan att komma ut med saklig information bl.a. via massmedia. En annan erfarenhet var att i samband med incidenter har det även förekommit en rad hot dels mot rektor och högskoleledning, dels mot de berörda studenterna/lärarna.

Det finns ett behov av att ställa samma kunskap och erfarenheter från olika händelser. Högskoleverket skulle kunna åta sig att göra en sådan exempelsamling. Dessa skulle kunna ställas i relation till de handlingsplaner som bör finnas vid varje lärosäte.

Frågor ställdes till paneldeltagare hur de agerat vid olika händelser t.ex. om de försökt avråda studenterna att fortsätta sin utbildning samt om incidenterna hade lett till interna problem där krav på information och agerande från ledningen ställdes.

En annan fråga ställdes till panelen om hur en högskola skulle agera mot en student som ”privat” var öppet rasist, men i högskolan uppträdde som en ”normal” student. Panelen bedömde att det var svårt att övervaka en student som ännu inte begått en överträdelse. Det finns heller inga resurser till detta. I grunden är dessutom studentens privatliv inte en angelägenhet för högskolan.

Vid pennan

Lars Eriksson

SUHFs kansli

36

Att stärka demokratin – en uppgift för universitet och högskolor

Deltagare: Forskare Lars Holmstrand, Uppsala universitet och doktorand

Klas Roth, Lärarhögskolan i Stockholm.

Ordförande: Rektor Eskil Franck.

Lars Holmstrand inledde diskussionen med att tala om den tredje uppgiften som en stor utmaning för högskolan. Hur ska den kunskap som finns inom högskolan kunna spridas? Om det skall lyckas måste man finna former för kunskapsmöten i demokratisk anda.

Klas Roth talade om grundskolans, inte helt okomplicerade, demokratiuppgift. Uppdraget skapar en rad nya frågeställningar som måste besvaras. Vad kan demokrati innebära i skolan? Vad är en demokratisk medborgare och kan man fostra demokratiska samhällsdeltagare och i så fall hur? Hur kan elever lära sig att göra demokratiska överväganden och vilka redskap krävs för detta? I hur stor utsträckning skall barn och ungdomar få delta? Kan man låta eleverna själva styra vad man ska lära sig? Vilka former kan man använda sig av för att uppnå ett demokratiskt samspel och umgänge? Även lärarens roll förändras om eleverna själva ska påverka form och innehåll i utbildningen. Hur skall läraren förhålla sig till sitt ansvar för elevernas inlärning? Har läraren rätt att försöka styra eller övertyga eleverna? Därtill kommer frågan om demokratiska överväganden och hur tidigt de kan förstås. Hur framträder demokratiska överväganden i svenska utbildningssammanhang? Grundutbildningen förväntas reproducera kunskap snarare än att reflektera över den. Demokrati framstår i läroböcker som en beslutsprocedur, de som berörs av den är apatiska och likgiltiga bortsett från valdagen. Hur skall skolan då kunna förmedla att demokrati är ett förhållningssätt – inte en metod? För att kunna delta och reellt påverka krävs nya färdigheter, grundutbildningen måste förändras för att kunna förmedla detta.

Även Holmstrand talade om lärarens möjlighet att påverka. Läraren kan inte idka pådyvlingsmetoder. Eleverna måste få förutsättningar att faktiskt kunna göra sina röster hörda. Holmstrand hänvisade till Habermas teorier kring kommunikation och menade att det måste finnas arenor där kommunikationen kan äga rum.

Eskil Franck undrade om retorik är konsten att övertyga, är då förmågan att uttrycka sig det viktigaste redskapet?

Holmstrand menade att lyssnandet är det tveklöst viktigaste redskapet. Att respektera den andra partnern och försöka förstå är avgörande för kommunikationen. Det gäller att lära av historien och att inse att ingen sitter inne med hela sanningen.

Franck frågade då om politikens roll och Holmstrand svarade att politiken är själva skelettet, den skapar ramar för deltagandet i den demokratiska processen. Högskolan måste våga interagera och hämta kunskap utifrån omvärlden. Missuppfattningen om att ”Högskolan har sanningen, tredje uppgiften är faktaspridning” måste bekämpas.

Roth kommenterade det faktum att rådande demokratiska former kan innebära att de som ytterst beslutar kanske inte behöver hantera följderna. Detta är naturligtvis ett problem som är påtagligt inte minst inom högskolan. Det gäller att finna former för hur man kan hantera demokratiska spelregler i kombination med högskolans autonomi.

Den sanna dialogen innebär ju även att man måste tillåta alla att undersöka giltigheten i såväl egna som andras argument.

Holmstrand instämde och menade vidare att kritiskt ta ställning innebär att tänka själv. Detta förutsätter att alla ges faktiska möjligheter att inte behöva eller tvingas reproducera andras färdigtänkta tankar. Holmstrand har formulerat utgångspunkter för Tredje uppgiftens demokratiska roll:

-Demokratisk, humanistisk människosyn

-Demokratisk kunskapssyn, det finns flera sorters kunskap: yrkeskunskap, konstnärlig

kunskap och kunskap grundad på forskning

-Arenor för kommunikation

-Dialogen, kunskapsmötet som princip

Detta tillsammans skapar en demokratisk pedagogik, där allas kunskap är lika värdefull och det erbjuds fora där denna kan överföras. Holmstrand talade vidare om ett konkret exempel på ett sorts forum av det slaget, nämligen ”Forskningscirkeln”.

Inom ”Forskningscirkeln” ställer deltagarna själva frågorna. Dessa besvaras genom den gemensamma kunskapsresurs som består av deltagarnas kunskaper och erfarenheter, forskarnas kunskaper på området i fråga samt forskarens yrkesskicklighet. Denna skicklighet består i en vana vid problemlösning och skulle kunna kallas deras tysta kunskap. Dessutom kan ”Forskningscirkeln” ta hjälp av och söka upp alla andra forskares kunskap.

Roth gick sedan över till diskussionen om hur positionerna kring utbildning gradvis förflyttats. Vi har redan en bred enighet kring rätten till grund- och högskoleutbildning. På så sätt är rätten till utbildning klarlagd. Rätten till demokratins samspel är inte lika tydlig. Rätten att överväga kunskapsnormer och att skapa lika förutsättningar för dialog saknas ännu.

Inlägg från åhörarna påtalade dagsläget där det råder obalans. Hur ska verklig demokrati skapas om alla inte har samma förutsättningar? Ett inlägg från åhörarna belyste konflikten mellan demokratiprocesser och kravet på tydligt ledarskap. De interna beslutsprocesserna kräver ibland att man kan ge och ta argument, men sedan måste ledarskap utövas. Det handlar ibland om att faktiskt övertyga – inte bara lyssna! Om verksamheten ska kunna utvecklas måste någon leda arbetet framåt. Holmstrand instämde och poängterade att likvärdiga förutsättningar för dialog är viktiga för sann demokrati.

Vid pennan

Helena Kaså

Sekreterare i SUHFs demokratigrupp

Referat från paneldiskussionen om Vad bör göras för att stärka demokratin?

Deltagare: Rektor Leif Borgert, rektor Eskil Franck, Rektor Kari Sylwan, universitetskansler Sigbritt Franke, SFS:s ordförande Kathrin Österlund

De olika paneldeltagarna fick inleda med var sitt anförande kring temat.

Universitetskansler Sigbritt Franke pekade på några olika aspekter som borde beaktas med beröring till demokratiområdet. Utbildningens innehåll och form. Här bör särskilt studeras vilka effekter inslaget har av studier inom ”Liberal Arts” som finns i andra länder och till viss del även i Sverige (bl.a. vid Högskolan i Jönköping).

Behovet av en god bildning genom att ta del av olika författares syn ger studenten ett perspektiv och en egen grund att bedöma t.ex. olika ytterlighetsåsikter. Detta bör diskuteras i Sverige. Det finns ett för starkt nyttoperspektiv i dagens högre utbildning. Franke betonade även vikten av seminariet som undervisningsform. Det är mycket bekymmersamt att denna undervisningsform, som är en av kärnorna i den akademiska undervisningen har minskat i omfattning. Vidare bör rekryteringen av studenter beaktas. Den grundläggande principen är att alla ska ha samma tillgång till högre utbildning och vi befinner oss inte där än. Studentinflytandet i högskolan är en viktig aspekt. Mycket har hänt och den nya reformen kommer att förändra en del, men det återstår fortfarande mycket att göra. Högskolans uppgift att samverka med det omgivande samhället är avslutningsvis en viktig aspekt. Högskolan har blivit bättre på detta, men även här återstår mycket att göra. Det är viktigt att högskolan kan och tar emot frågeställningar utifrån. Lärare och forskare och studenter i högskolan bör i betydligt högre grad än idag delta i den offentliga debatten i olika frågor.

Rektor Leif Borgert redovisade personliga erfarenheter dels hur han själv starkt präglats av historier från kampen för demokrati och frihet under andra världskriget, dels från händelser vid Högskolan Dalarna. Händelserna vid högskolan har ställt rektor inför svåra spörsmål om etik och moral. Borgert är övertygad om att en absolut förutsättning att åtgärda problemen är att bedriva dialog med studenter, med media och omvärld. Borgert reflekterade även över att högskolan har ett komplicerat förhållande till demokratin. Samtidigt som högskolan värnar om demokratiska grundvärderingar så stänger systemet ute en stor del av befolkningen genom antagnings- och behörighetsregler.

SFS-ordföranden Kathrin Österlund pekade på att debatten tidigare mycket handlat om kopplingen högskola – demokrati. Lika viktigt är att betrakta hur omvärlden, samhället ser på högskolan. Den syn som finns är en värdemätare på demokratin.

Om det finns en god syn på högskolan så reproducerar den dessa värderingar. Österlund anser att en mycket viktig framtidsfråga är hur högskolesystemet kommer att genomföra och tillämpa de riktlinjer och förslag som lagts fram i studentinflytandepropositionen. SFS har sedan länge drivit kravet på någon form av introduktionstermin till högskolan som skulle kunna innehålla kursmoment om studentinflytande, studenternas rättigheter och skyldigheter, frågor om genus, etik m.m.

Rektor Eskil Franck betonade att förhållandet mellan individen och kollektivet där högskolan har en viktig roll. Högskolan har till uppgift att stärka studentens självförtroende som ett myndigt kunskapsobjekt. Franck instämde i att det är viktigt med ett dokument som klarlägger studentens rättigheter och skyldigheter. Pedagogiken i högskolan är viktig. Uppmuntra en bred rekrytering till högskolan och låt denna få genomslag i undervisningen. Det krävs en ny helhetssyn där högskolans roll är att visa att allt hänger ihop. Det är i sammanhanget viktigt att motverka snuttifieringen av olika kurser. Uppmuntra längre kursblock som ger förutsättningar att skapa denna helhet. Frågan om genusperspektivet är viktig. Kön spelar roll och detta måste komma fram. Högskolan bör reflektera över den egna beslutsstrukturen för att se hur bl.a. studenternas åsikter beaktas och tas tillvara. Franck instämmer också i att forskningens röst måste stärkas i samhällsdebatten.

Rektor Kari Sylwan anlade ett konstnärligt perspektiv på frågorna. Hennes anförande cirklade kring temat kroppen, konsten och dansen. Genom en konstnärlig utbildning och ett konstnärligt perspektiv kan individen tvinga in sig i sig själv och ”öppna” alla inre dörrar. Det behövs tid och rum för detta, för att ge plats åt de ”demokratiska känslorna”. Att förändra ett förhållningssätt är en lång och smärtsam process som tar tid. Detta är viktigt att beakta. Dialog tar tid, t.ex. blir man ofta arg i olika diskussionerna och detta stänger ”inre dörrar”. Det är då viktigt med tid för att hinna reflektera över olika reaktioner.

Vid pennan

Lars Eriksson

SUHFs kansli


Advertisements

~ by mindcontrolinsweden on December 16, 2013.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: